Meningen med livet är att få kissa när man är kissnödig, tänker jag när jag hör strålen slå mot porslinet på den offentliga toaletten i Montreal. Jag är glad, stark och fri. Tills jag hör någon mumla från toaletten bredvid.
Sociala medier har senaste veckorna tapetserats med hashtaggen #metoo och texten “If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote "Me too" as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.”
Jag tänker att det ändå måste vara överdrivet. Kan det verkligen stämma att så många upplevt olika slags sexuella trakasserier? Det låter otroligt. Men okej. Vilken tur jag har haft då, som inte upplevt någonting åt det hållet.
*
Sedan ger jag det en minut. Vänta nu. “Balla balla”-kulturen på mellanstadiet. Det där “spottar eller sväljer du?”-skämtet som killarna drog på högstadiet, och skammen som följde oavsett svar.
Kollegan som knappt kände mig och som berättade om att han skulle vara med och rodda en porrfilmsinspelning i helgen, och som föreslog att jag och min kvinnliga kollega borde extrajobba som skådespelerskor i porrfilmsbranschen.
När jag gick barfota på en sommarvarm trottoar i Hässleholm och någon ropade “Planka!” efter mig. Den berusade gubben som mumlade någonting om att “dig skulle man vilja knulla” när vi gick förbi varandra på Hornsgatan..
Killarna i klassen som under filmkvällen satte på TV1000 när det visades porrfilm, skrattade och tittade på oss och vår reaktion. Vi som bytte tillbaks till filmen vi skulle se, och de som snodde åt sig dosan igen.
Den där killen jag var hämningslöst kär i, han som gång på gång förde ned min hand mot sitt skrev i den där sommarstugan. Att jag säkert hade velat om jag inte varit rädd för vad ”de andra” skulle säga, spelar ingen roll. Jag blir inte tryggare i min sexualitet av hans upprepade försök att styra mina händer.
Vänta nu. Ju mer jag tänker på det, desto fler händelser minns jag.
*
En facebook-vän skriver under hashtaggen en lång och utförlig redogörelse om de saker hon varit med om sedan 13-årsåldern. Det är en pojkvän som tvingar sig på henne, det är en man som förföljer henne in i en park och försöker dra in henne i hans bil, det är män i grupp som tafsar på henne, och det är en våldtäkt under knivhot.
En expert-snubbe på tv uttalar sig och menar att det finns en fara med #metoo för att berättelser om grova våldtäkter blandas med “vardagstrivialiteter”.
Jag har svårt att förstå varför. Det är klart att folk förstår att det är värre att bli gruppvåldtagen än att någon skriker en kommentar om ens platta bröst. Det är klart att vi alla är kapabla att hålla isär dessa händelser. Men samtidigt är vi kapabla att förstå att det hänger ihop. Att det är en och samma kultur. En kultur som måste bort. Som måste rensas bort med roten.
*
Det är inte någon slump att ingen av mina manliga kompisar har varit med om att en kvinna utsatt dem för något liknande. Flera av mina killkompisar har berättat att det har skämtats om #metoo i manliga sammanhang de varit i.
Det är inget farligt att skämta, vi kan väl skämta om vad som helst, men jag önskar att det inte bara skämtas om det. Att det också tas på allvar. Att män också tänker “Vänta nu”, och tänker tillbaks. Vad minns ni? Varför blev det så? Hur kan vi hindra att våra barn behöver gå igenom samma skit?
*
Det blir ingen njutning att kissa på den offentliga toaletten i Montreal. Jag hör en mörk, mumlande röst från toaletten bredvid, och han säger någonting på engelska. Någonting om att “I can see you in the mirror, I can see under your skirt”. Jag försöker vara så tyst jag kan när jag rycker av pappersbiten, torkar mig och skyndar ut därifrån. Rädd att han ska hinna ut från toaletten först och vänta på mig.
Jag tvättar inte händerna utan skyndar bara tillbaks till mitt sällskap. Känslan av att vara glad, stark och fri i Montreal lämnas kvar på toaletten. Efter händelsen är jag något annat. På min vakt.