Linnéas lördagskrönika: Döden är inget att hymla med

- Pappa, du får inte lite dåligt samvete?

- För vadå?

- Du ska äta dom här sen. Det är du som gör att dom ska dö.  Att dom inte ska leva såhär, så länge dom vill.

Konversationen äger rum mellan Henrik Schyffert och hans son Limpan när de besöker en ekologisk grisgård i SVT-programmet ”Köttets Lustar”. De ser grisarna rulla runt i leran, springa på grönt gräs, ligga tätt intill varandra, utan att det är trångt. Limpan kliar grisarna bakom öronen och ställer sin pappa mot väggen. Och jag tänker; visst Limpan, det är fint. Gulligt och levande. Men de där grisarna skulle inte leva överhuvudtaget om det inte hade varit för att de strax ska bli julskinkor. De hade inte getts livet om inte slakthuset varit ett faktum. Ingen bonde kan ha grisar utan att tjäna pengar på dem.

Det är inget att hymla med.

*

Det är alltså inte så som Limpan hävdar, att grisarna skulle kunna leva sådär hur länge de vill. Men att argumentet skulle försvara hela köttindustrin är en villfarelse. ”Jag har gett dig livet, alltså är det min rätt att behandla dig hur jag vill” håller inte.

”Detta program är olämpligt för barn” står det på svtplay när jag klickar in mig på kött-programmet. Och jag undrar varför det skulle vara olämpligt för barn. Ja, kanske en treåring skulle få mardrömmar av det. Men de som är tillräckligt gamla att klicka sig in på programmet, är de inte tillräckligt gamla att också se vad de äter? Om de nu äter det. Återigen detta hemlighetsmakeri när det gäller kött och barn.  Detta hymlande vid middagar och på tv-program.

Varför ska vi gömma undan fakta? Ja, det är kött som ligger på tallriken. Ja, kött är döda djur. Mat, ja. Men OCKSÅ ett dött djur. Det är inget vi kan diskutera bort. Är det verkligen olämpligt för barn att få veta vad de stoppar i sig? På mitt jobb hör jag ett barn säga: ”Va? Är din pappa jägare? Jag gillar inte jägare, de är dumma”, för att i nästa andetag trycka i sig ytterligare en tugga av den microvärmda skinkmackan med oregano på. Precis så långt kan det vara mellan verklighet och verklighet. Medan ett barn köpte kyckling och såg en matförpackning som vilken som helst, såg jag våra broilers slaktas på huggkubben utanför boden. Jag slet fjädrarna av deras döda kroppar med mina barnhänder, och jag lärde mig använda bestick medan jag åt dem till middag. 

Det var inget att hymla med.

*

”’Henrik Schyffert blir utmanad av sin son att lära känna en gris och sedan döda och äta upp den.’ (Svt:s beskrivning av del 1 i ”Köttets lustar”.)

I min värld slaktar man grisar. Svt i ett nötskal. Lägger in känslor och värderingar för att bygga opinion mot köttätande och dödande (!?) av grisar.”

Citatet är från en av de diskussioner som synts i mina sociala medier, och visar att vi vuxna inte bara hymlar för barnen, utan också för oss själva. Att slakt skulle innebära något annat än att döda. Vi dödar djuret, det är inget vi kan glömma eller gömma undan. SÅ ÄR DET. Frågan är väl snarare om just ordet ”slakt” är vinklat, en förskönande omskrivning för att komma undan verkligheten.

I min bekantskapskrets finns de som inte vill se programmet för att de fruktar videomaterial de inte vill se. Sådant som är för hemskt. Men det är ju för deras skull det sker, för deras skinkmacka till risgrynsgröten. Det är väl ändå rimligt att vi vet vad som krävs för den? Precis som att det är rimligt att vi vet hur våra kläder eller våra cigaretter framställs. Vi måste våga ifrågasätta, vrida och vända på de etiska stenarna. Och att SVT visar hur slakt kan se ut på riktigt är djärvt och uppfriskande. Och, framför allt, rimligt.

Det är inte något att hymla med.

*

Vi måste våga fråga oss: Är det rimligt att vi äter kött? 

Och om svaret är ja, hur mycket kött är det rimligt att vi äter? Vilket kött är det rimligt att vi äter, och vad är det rimligt att vi betalar för det?

Ingen av frågorna bör vi hymla med eller gömma undan. 

Utan ställa oss.