Linnéas lördagskrönika: Det har gått för långt nu

Jag läser tidningen, om den där strejken igen. Brandmännen som strejkar. Jag äter min rostade frukostmacka och suckar. Lutar mig tillbaks på min pinnstol och söker ögonkontakt med min sambo.

- Har det inte gått lite väl långt nu? frågar jag.

- Vadå?

- Jamen brandmännen. Strejken. Alltså nånstans måste det väl finnas en gräns. Vad är det att gnälla om?

- Mm, jo, nickar sambon och tar en klunk kaffe.

- Den förbannade brandmansstrejken är en jävla överdrift, deklarerar jag.

Slår igen tidningen, reser mig från frukosten och beger mig mot jobbet. Som alltså inte är brandstationen. Som inte har minsta likhet med den. Ärligt talat har jag ingen koll på brandmännens villkor alls. Överhuvudtaget. Jag jobbar i en helt annan bransch och kan ingenting om deras strejk. Ändå hävdar jag att jag vet när den gått för långt.

*

Situationen ovan skulle inte inträffa. Jag skulle inte uttala mig om något jag inte har en aning om. Inte kommentera på det hårda och bensäkra sätt som i exemplet. För så gör man inte. Man är vettigare än så.

Ändå hör och ser jag det där hela tiden, när det gäller en annan slags strejk.

När det gäller #metoo.

”Den förbannade #metoo-kampanjen är en jävla överdrift” läser jag i ett inlägg som fladdrar förbi i mina sociala medier.

- Jag kommer inte att våga krama mina kvinnliga kollegor efter det här, hör jag någon som säger.

I ett samtal om att programledaren Martin Timell ska ha trakasserat kollegan Lulu Carter, lämnar någon följande kommentar:

- Lulu Carter, är inte det hon som har opererat läpparna med botox och har extrema urringningar?

”Nu har det väl ändå gått för långt med det här”, verkar det finnas gott om folk som tycker, helt utan självreflektion: Vad är det EGENTLIGEN som har gått för långt när den som inte blivit utsatt gnäller på den utsattes protester?

Det är som i exemplet om brandmansstrejken. Hur ska jag som inte är brandman kunna uttala mig om den? Och hur kan männen, för det är tyvärr män, i mina sociala medier uttala sig om huruvida #metoo är en överdrift eller ej utan att själva fått knullförslag påväg till jobbet, utan att själva blivit ropade efter på gatan, och utan att själva vaknat upp av att någon kladdat på dem.

Hur vet dessa män att #metoo är en ”jävla överdrift”, att det gått för långt? Och varför är det inte övergreppen de syftar på, utan samtalet kring övergreppen? Att vi nu pratar om saken, diskuterar den och försöker få det att sluta. Varför vill de att vi ska sluta prata nu när vi äntligen börjat?

Som om de hade något att förlora på det. Som om de själva inte är trötta på den här jargongen. På att beskydda sina döttrar från övergrepp och stämplar.

*

- Jag kommer inte att våga krama mina kvinnliga kollegor efter det här.

Okej. Om du PÅ RIKTIGT känner dig osäker på vilka kramar som är okej och vilka som inte är det, då SKA du låta bli.

Om du känner dig så vilsen i vad som är samtycke och vad som inte är det, i vad som är besvarat och vad som inte är det, då är det ett bättre alternativ att helt enkelt strunta i kramen. Kör på ett ”hej” och ett leende om förtroendet för ditt eget omdöme är så lågt.

*

Och så det här med Lulu Carter. Det här om hennes förmodade botox-läppar och hennes djupa urringningar. Varför råkar det komma på tal just i en diskussion om Martin Timells förmodade övertramp? Jo, för att de här gamla unkna hon-får-skylla-sig-själv-värderingarna fortfarande ligger kvar och skvalpar top of mind.

En gång för alla: Det spelar ingen roll om hon går till jobbet med nya silikontuttar endast iklädd stringtrosa – det är ändå inte okej att ta på hennes kropp utan samtycke. Eller på någon kropp alls för den delen. Hur många gånger ska det behöva upprepas innan det landar?

Nästa gång tanken om att #metoo har gått för långt skvalpar in i medvetandet, fundera en gång till över vad det verkligen är som har gått för långt. Kampanjen i sig, eller din övertro på att döma den.