Linnéas lördagskrönika: Såhär kan vi våga säga ifrån

Fikarummet på byggjobbet. Släktmiddagen innan Kalle Anka. Kort-rasten med kollegan innan eftermiddagspasset.

Det kan till exempel låta såhär:  

- Hur många mansgrisar krävs det för att byta en glödlampa?

Du vrider på dig lite. Vet att det alldeles strax kommer att komma något som är snarare obekvämt än roligt.

- Vet inte.

Din kollega flinar upp sig. - Ingen. Låt kärringen diska i mörkret. HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

Du skruvar lite på dig och ler, bjuder på några tysta, hummande skrattljud för artighetens och den goda stämningens skull. Och för att du känner att du inte kan säga någonting.

*

Jag hade ett samtal häromdagen med ett gäng personer jag gillar, som också råkar vara män. Vi diskuterade bland annat den här ”roliga och skämtiga jargongen” som de stött på i vart och vartannat omklädningsrum, kring vart och vartannat fikabord. Vi pratade om hur viktigt det är att någon säger emot, att någon tydliggör att den här sexistiska jargongen inte är rolig. Att den bara är tragisk.

- Men det går inte, man kan inte säga något, förklarar mina manliga vänner, och jag förstår dem. Herregud vad jag förstår dem. Och känner igen mig. Jag har också dragit på mungiporna på det där skyldiga sättet bara för att slippa konflikter och bara för att slippa vara den gnälliga partydödaren. Problemet är ju bara att om ingen säger ifrån så kommer de där skämten återkomma, jargongen kommer överleva och sprida sig vidare. ”Folk skrattar ju, det är kul, klart vi fortsätter med det.” Och är det någon som har större möjlighet att säga ifrån än tjatiga fruntimmer som jag, så är det andra män. Det måste vara ni.

*

Men hur gör man då? Hur vågar man säga ifrån? Och vad säger man? Det är inte det enklaste, men här kommer en liten snabbkurs i hur vi, och ni, kan säga ifrån.

Det första verktyget är SPEGELN.

Få monstret att bli rädd för sig själv när det får se sitt eget ansikte. Få det att syna sig själv. 

Säg:

- Hur menar du?

- Jag fattar inte skämtet.

Låt monstret behöva förklara sig, och själv tänka igenom vad skämtet egentligen syftar på.

Verktyg nummer två är PSYKOLOGEN. Typiska frugan-skämt, typ ”vi får se vad regeringen säger om det”, går till exempel att bemöta med:

- Jaha, har ni bråkat?

- Oj, har ni det kämpigt i relationen?

För att sedan se på skämtaren med förstående ögon. Att den ena i en relation är en ”regering” eller en ”härskare” eller en ”chef” tyder ju på riktigt bara på att relationen borde avslutas snarast möjligt. Ingenting annat.

Det tredje verktyget är att ÖVA. Våga. Prova. Kanske framförallt våga igen. Det är inte lätt, och det genomsyrar hela vår kultur, för på många platser anses det vara okej att skämta om sånt här. På en hemsida med sloganen ”knep och knåp för hela familjen” hittar jag följande skämt:

”Hur många män krävs det för att laga en dammsugare?- Varför i helvete skulle vi fixa den, vi använder den ju inte.”
(Här går spegeln att använda:

- Hur menar du nu?

- Vadå,  fattar du inte?

- Du menar… att du aldrig dammsuger? Varför inte?
Och så vidare.)
 
”Vad har du gjort för fel om din fru kommer ut ur köket och skäller på dig?- Gjort kedjan för lång.”

(Här kan du prova psykologen.

- Oj, har ni det dåligt i relationen?

- Va?

- Ja, alltså det låter som att du inte kommer så bra överens med din fru? Som att ni inte har det så bra?
Och så vidare.)

Vi är så många som inte vill att det här ska fortgå, men som ändå skrattar. Som ändå står bredvid. Och det är dags att vi säger ifrån. Eller åtminstone slutar skratta