Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Hultsfred. Genom att använda Dagens Hultsfred tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Linnéas Lördagskrönika: Min fobi för vardagsmiraklen

Det lilla vardagsmiraklet ligger på mitt bröst. Veckorna hon har andats luft i sina lungor går att räkna på fingrarna. Hon kräktes för tio minuter sen men doftar ändå himmelrike ur munnen. Hennes kind är det lenaste jag känt, hennes armbåge den minsta jag sett.

Att hennes armbåge och hennes kind har blivit till inuti mig är sanslöst, ofattbart och magiskt. Det har väl folk sagt om sina ungar så länge ungar har funnits, men det är fortfarande sant. 

Jag hör hennes storasysters röst från köket där hon springer fram och tillbaks med en knuten näve i luften och skriker ”Här kommer en superhjälte!” om och om och om igen.  I morse vaknade jag av att samma röst sa ”Upp! Upp!”. När jag frågar om hon vet hur mycket jag älskar henne och svarar hon ”mest i hela världen”. När jag kittlar henne i vår kökssoffa och hon skrattar kittlar det i min bröstkorg. 

Att hennes stämband och hennes knutna superhjältenäve har blivit till inuti mig är ofattbart, magiskt. Hennes fötter, hennes näsrygg, hennes ögonlock och hennes amorbåge. 

*

För min egen del har det här med att få barn verkligen varit över förväntan. Kanske har det mer att göra med just min förväntan, än hur det faktiskt blev. För visst är det nätter utan sömn. Visst är det kräksfläck efter kräksfläck i sängen tills det liknar ett luffarschack med bara ringar. Visst är det att skriva krönika med bara en hand för att den andra är upptagen med att balansera bebisen på bröstet. 

Men jag tror att när vi fick barn hade jag tyckt att det överträffade mina förväntningar oavsett hur mycket hon hade skrikit, hur ofta hon hade kräkts och hur mycket bebisbajs jag hade fått tvätta bort ur håret. (OBS HAR INTE FÅTT BEBISBAJS I HÅRET EN ENDA GÅNG HITTILLS) För våra förväntningar var skylåga, om nu det är ett ord.

Vi trodde att livet skulle ta slut. Jag trodde på allvar att jag inte skulle få sova någonting någonsin igen. På riktigt! Jag trodde att jag inte skulle få sova en endaste minut till. Men för att uppfylla den farhågan ska det ju vara en jääävligt pigg bebis. Jag antar att den här bilden av småbarnslivet var någonting jag målat ihop under många år. Jag antar att jag hämtade färger och penseldrag ur filmer, från sånt folk sa, och barnvagnssituationer jag sett på stadsbussar. 

 *

Men framförallt var det de här listorna som hade jagat upp mig. De här listorna på internet, ni vet. De som delas och delas och delas i sociala medier. De där ”så vet du att du är mamma”-listorna. De skrämde slag på mig varenda gång. Både de där som målar upp den obeskrivliga kärleken (den som verkar ohanterbar och nästan destruktiv) , men också de där som målar upp småbarnslivet som ett mindre världskrig. 

Både när de innehöll riktig skrämselpropaganda som ”Du sover hellre än har sex” eller ”Du kan laga mat, amma, torka snor och säga till ungarna något de inte får göra, på samma gång som du inte missar vad de säger på tv” eller ”En 15-minutersdusch med dörren låst känns som en hel dag på spa”.

Men jag blev också vettskrämd av listorna som försökte förklara hur mycket en mamma (för det står alltid just ”mamma”, inte ”pappa” eller ”förälder”) älskar sina barn. De med punkter som ”du ger den sista biten av din favoritkaka till ditt barn för att du ger vad som helst för ett leende från din älskling” och ”du älskar barnet så mycket att det på riktigt gör fysiskt ont”. 

Jag blev rädd för båda sidor av det där myntet. Trots att det i mitt fall visade sig inte finnas något att vara rädd för. Jag fick visst sova. Inte åtta timmar i sträck, men många minuters sömn blev det. Och den där enorma kärleken, den smög sig liksom på i lagom takt. Mitt barn får nog sista kakan, och visst kan man älska så mycket att det gör ont, men det är inte läskigt.  

*

Okej, jag erkänner. Nu när jag läser igenom de här listorna efter tre år som mamma och fem veckor som tvåbarnsmor ser jag att det mesta kanske ändå stämmer. Det är fett skönt att sova när man är trött, så kanske väljer vi det framför sex. Och visst måste man lära sig att klara multitasking som man inte trodde var möjlig (det här att hämta ett barn på förskolan och samtidigt ha en liten som skriker i vagnen eller sjalen har jag fortfarande inte knäckt koden för).  

Men det går liksom ändå inte att få en korrekt bild av vad det är att vara förälder innan man själv är det. Precis som att det inte går att få en korrekt bild av hur det känns att gå på månen (antar jag?). Därför bör sådana där listor förbjudas. I alla fall borde de ha någon slags ruta som frågar om man redan är förälder eller ej, och om man inte är det bör man rekommenderas att avstå läsning. För det verkar så mycket värre än vad det är. 

Eller, vad vet jag. Kanske är det bra att läsa dem, jaga upp sig själv och vara rustad för världskrig när barnet kommer. För är man rustad för världskrig och istället får uppleva blandningen av enorm kärleksdusch, att klockorna stannar och bara en liten gnutta världskrig (som det åtminstone var när jag fick barn), då kanske man upplever att allt är så mycket lättare än vad man från början trodde. Känslan av att stå på ett slagfält iklädd världens tyngsta rustning, bara för att upptäcka att slagfältet egentligen är en sommaräng.

Annons:

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons: