– Jag vill ha den blommiga koppen! skriker hon och håller upp den vita koppen, som uppenbarligen är fel kopp, mot mig PRECIS när jag satt mig ned för att ta den första tuggan av frukostmackan. ”Alltså va fan. Ungar, alltså. Aldrig kan de nöja sig” tänker jag och bestämmer mig för att sätta ned foten.
– Nej, du får dricka ur den vita idag. Det går lika bra att dricka ur den vita som ur den blommiga, säger jag. Pekar med hela handen. Tydligt och rakt.
– MEN VARFÖÖÖÖÖR!!! skriker treåringen så högt att mitt hår fladdrar och jag är tvungen att blunda för att inte få slem i pupillen.
– VARFÖÖÖÖÖR!!!
– Nu fick du den vita koppen idag och det går lika bra att dricka ur den. Det smakar likadant och jag vill inte bråka om det här.
– MEN JAG VILL INTE!!!! skriker treåringen och lägger sig på golvet i protest. Det finns ingen energi i powermätaren och ”morgonstund har guld i mund” kan fara åt helvete. Nu kommer den andra föräldern in i köket och plockar åt sig en mugg ur skåpet som han sedan häller upp te i.
– VARFÖR FÅR PAPPA HA DEN BLOMMIGA KOPPEN?! DET ÄR MIN KOPP! DUMMA MAMMA!
*
Morgonen har förvandlats från guld till lervälling men jag står fast. Jag är hård som sten. Tydlig som instruktionerna till Bokhyllan Billy. Det blir den vita koppen och därmed basta.
Jag har ju nämligen läst ”5 viktiga skäl till att dagens barnuppfostran är i kris” på internet, och punkt nummer 1 lyder: ”Föräldrarna låter barnen kontrollera dem.” Det är en brittisk barnflicka som är känd från en nanny-reality-serie som tar upp just ett exempel med frukostkoppar för att visa på hur illa ställt det är med dagens föräldraskap.
Och när jag sitter där vid frukostbordet och min treåring ligger på golvet i förtvivlan samtidigt som de förbaskade kopparna bara står där hånfullt på bordet känner jag mig verkligen som en förälder i TOPPKLASS.
*
Nej, det är ju inte sådär det blir. Inte alls, faktiskt. Jag pekar inte med hela handen. Inte ens med ett litet finger. Jag nickar inte ens slött åt något håll. Vad jag helt enkelt gör när min treåring skriker ”Jag vill ha den blommiga koppen” är att jag svarar:
– Fråga snällt så kanske du får den blommiga koppen.
– Snälla mamma, kan jag få den blommiga koppen?
– Visst kan du få den, älskling, svarar jag.
Sedan reser jag mig upp, öppnar skåpsluckan och ställer fram den blommiga koppen. Morgonen har guld i munnen och jag kan sätta mig ned och äta min frukostmacka i lugn och ro.
*
Absolut, jag fattar att kidsen inte kan bestämma allt och hela tiden. Men ärligt talat – gör de VERKLIGEN det? Det finns ju en rad olika saker de inte bestämmer, till exempel:
• Var de bor.
• Vad de ”jobbar” med.
• Ifall de ska ut och ta ett glas på lokal ikväll.
• Vilka koppar som överhuvudtaget står i skåpet.
• Huruvida deras förskolepedagog ska byta jobb efter sommarlovet eller ej.
Och så vidare, och så vidare, och så vidare.
(För om de hade bestämt över de ovanstående punkterna kan till och med jag hålla med om att det hade gått för långt.)
*
Det är väl inte mer än mänskligt att låta dem bestämma vilken jävla kopp de ska dricka sin frukostdryck i? Eller? Visst, det är en sak om koppen står i diskmaskinen, eller om en annan familjemedlem redan paxat koppen. Men jag själv väljer ju morgonkopp varenda dag eftersom att jag är längre än en och en halv meter, varför kan inte min unge få unna sig guldkanten att välja favoritkopp? HERREGUD, take a chill pill.
Jag försöker köra på regeln att det ska finnas en anledning till de regler vi har. Och när anledningen är ”för att du ska lära dig lyda vuxna” eller ”för att det bara är så”, då är det inte bra nog.
Därmed inte sagt att hon inte ska vara trevlig, klart hon ska vara det! Klart hon inte ska bete sig som ett arsel och klart det är bra att förstå att det finns en del regler utan uppenbar anledning, men i mesta möjliga mån är det väl inte mer än vettigt att förklara?
*
Supernannyn på internet menar att man inte ska ”dalta”; genom att inte låta barnet välja kopp blir det ”en lektion i att barnet inte alltid kan få som den vill”. Men hallå? Det får väl barnet lektioner i hela tiden? Barnet måste ha hjälm när hon cyklar, barnet måste borsta tänderna, barnet får inte se på tv hela natten. LÅT BARNET ÅTMINSTONE FÅ HA SIN ÄLSKADE FAVORITKOPP!
Barnet kommer att lära sig att hon inte alltid kan få som hon vill även om vi ger henne vad hon än pekar på. Det mest hjärtskärande exemplet på det är när min treåring står på köksmattan och stampar med foten om och om igen, efter att för trehundrafjärde gången ha kollat på Frost när Drottning Elsa med magiska krafter stampar i marken och allt förvandlas till is.
Så barnet stampar och stampar på köksmattan, tittar upp på mig med de sorgsnaste ögon jag någonsin sett och säger:
– Jag kan inte trolla. Det blir ingen is.
Ja, vart var jag? Jo. Låt barnet få välja kopp. Det kan väl de stackarna få unna sig?