Plask och lek på simskolan. Min treåring är omåttligt taggad på att lära sig simma, men först ska det lekas. En variant av klassikern ”Björnen sover”, där det istället för en björn är en haj som sover. Simläraren, som är en tjej, är först ut som haj.
– Han är inte farlig, bara man är varlig! sjunger alla vi föräldrar tillsammans med barnen. Björnen är nämligen en hane, hajen är en hane, ekorrn satt i granen är en hane. Det slår mig att de här lekarna och sångerna kryllar av hanar, även när det är en tjej som står i mitten. Hur tusan förökar sig barnsånger undrar jag?
”Ta det lugnt, ingen vill något illa, ska vi prata om såna här petitesser nu när folk svälter i Afrika och kvinnor stenas till döds och omskärs? Herregud, det är ju bara en barnsång.”
*
Jag har precis hört Katarina Wennstams sommarprat, och stämmer in i kören som säger ”Lyssna. Bara lyssna”. Det handlar om kvinnors rätt till sin sexualitet, om #metoo och om samhällets syn på en våldtäkt. Särskilt fascinerad är jag av alla de jämförelser Katarina Wennstam tar mig med på. Hon jämför storleken på polisinsatserna vid läktarvåld med insatserna vid hemmavåld. Hon ifrågasätter huruvida det som kallats ”problem med nerverna” istället borde ha kallats någonting annat. Kanske ”problem med patriarkatet och den orimligt snäva kvinnorollen”.
Det som stannar kvar och lurar i mig är hennes tankar kring hur de två fenomenen ”sexuella övergrepp på svenska festivaler” och ”läktarvåld på fotbollsmatcher i Allsvenskan” rapporteras om i media. Varför helt slumpvis utvalda tjejer på den svenska festivalen om och om igen får frågan ”är du rädd nu?”, medan inte en enda kille får samma fråga efter läktarvåldet. I den rapporteringen läggs fokus istället på klubbens ledning och det ställs frågor som ”Hur ska ni hantera det här och vilka insatser ska sättas in?”. Ingen frågar om killen kommer att vara för rädd för att gå på nästa fotbollsmatch, men alla frågar om tjejens festivalupplevelse nu är förstörd för att den färgats av skräck.
*
Jag tänker på hur oväntat förvånad jag är. Hur jag ÄNDÅ, trots att jag själv jobbat inom media och VET att det bara är helt vanliga människor vid tangentborden, tänker att ”ja men media faller inte i såna könsrollsgropar”. Men jo, klart de gör. Klart vi gör.
Tänker på Wennstams ord om hur mördade kvinnokroppar i media beskrivs så mycket mer detaljerat än mördade manskroppar.
Tänker på hur kvinnor allra oftast framställs och vilka roller de olika könen får spela i film efter film efter film efter film. Tänker på vilket första ord som oftast beskriver kvinnor i böcker. Vacker, ful, ljuvlig, anskrämlig.
*
Framförallt tänker på vad jag själv kan göra. På vilka sätt jag kan skydda mina döttrar mot allt de bör skyddas mot. Och om inte skydda; rusta dem.
Så jag tar en titt i barnböckerna vi läser varje kväll och ser det jag redan vet. Ser vilka roller som spelas av killar, och vilka som spelas av tjejer. Att killarna har fått flest roller. Att i princip alla djur som bara är djur är killar. Finns det en liten björn eller en elefant eller ett random djur benämns de ALLTID som ”han”. Och i visorna; snubbgänget. Snubben satt i granen, snubben sover i sitt lugna bo, snubben äter upp Olles bär, snubben har sjuttiotvå ungar och en fru som steker glass (fruar och morsor finns det ändå några stycken i visorna), och snubben bakar kakor mest hela dagen.
*
Så vad kan jag göra då för att visa mina kids att världen inte består av 95% killar utan att det faktiskt är hälften / hälften, och att det FINNS fler roller för tjejer än morsor och fruar och prinsessor?
Hittills har jag kommit på att jag kan:
1. Läsa Astrid Lindgren. Jag blir bara mer och mer impad ju mer jag läser. HUR kunde hon vara så före sin tid? HUR kan hon till och med skriva om en tid där kvinnans plats helt uttalat och utan hyschpysch VAR i köket, och ändå göra mångsidiga kvinnoporträtt och tänkande, kännande mansporträtt? Jag slutar inte imponeras av Ronja Rövardotter och Madicken och Lotta på Bråkmakargatan och Pippi fucking Långstrump. Mållös.
2. Byt ut ”han” mot ”hon” när du läser. GÖR DET. Prova. Det funkar. Världen vidgas litegrann. Findus HADE likagärna kunna varit honkatt. Alfons katt också. Minus som upptäcker världen hade kunnat vara tjej. Korthårig och nyfiken tjej.
3. Ljug. När min treårings nya favoritprogram på Netflix råkar vara ett som HELT ohämmat KASTAR sig utför könsrollsbergets klippor och jag med fasa upptäcker det tänker jag att lite ljug rensar hjärnan. ”Det programmet har de tagit bort från Netflix tyvärr älskling, men vi kan kolla på den lite rimligare serien ”Lilla Prinsessan” istället?”
4. Köp nya böcker, håll inte fast vid all gammal skit vi fick upplästa för oss när vi var små. Ja, nostalgi är härligt som pannkakor med sylt men det vi lär oss när vi är barn är liksom det vi lär oss om världen och det som sitter hårdast kvar. Det finns massa bra nya grejer, exempelvis från Olika förlag.
5. Har du inte råd med nya grejer; skriv en ny bok till ditt kid. Här är ett recept; ta ett av alla smeknamn du har på ditt gullehjärta, döp huvudkaraktären till det och ge huvudkaraktären en mängd olika egenskaper. Bra och dåliga, fina och fula.
Enkelt sagt; visa upp smörgåsbordet som är världen. Allas värld.