Deras dotter blir mer och mer av en hemmasittare: "Skolan tar inte sitt ansvar"

Vi träffas en försommardag på baksidan av deras hus i Hultsfred. Båda är uppenbart trötta på situationen som uppstått, där deras dotter, som fyller tolv i år, på ett alltmer påtagligt sätt blir en hemmasittare. 

– Vår dotter har problem med skolan. Hon har både autism och adhd och det är inte bara hon, det finns fler som har det så. Det känns inte som att skolan tar det här på allvar och hon är mer hemma än i skolan, säger Lina Eriksson och Martin Sundén. 

De menar att skolan inte tar sitt ansvar. Samtidigt säger de att de har socialen och barn- och ungdomshabiliteringen på sin sida, men att skolan tänker annorlunda.

– De tycker inte att de har något ansvar. De säger att hon får lära sig saker, men det är inte så lätt med autism. Vi tycker att de inte ser till individen, utan bara helheten. Det är inte bara vår dotter som drabbas, liknande problem finns i vår sons klass också. Det handlar om bemötandet av elever med någon slags diagnos. Man håller fast dem och drar bort dem från de andra barnen. Dessutom reagerar man genom att bli arg, vilket inte är rätt sätt att hantera det på.

"Skolan tar inte sitt ansvar"

I dotterns klass går det 22 elever. Men hon har inte tilldelats någon egen assistent. 

– Hon har rätt att vara i en mindre klass, men det finns inget utrymme för det i skolan och då tvingas hon att gå i sin stora klass. Hon har delad assistent, men mest på rasterna, då det är en annan elev som har den assistenten. Hon har rätt till assistent, men skolan tycker inte att det behövs. De ser inte helheten. Hon blir inte utåtagerande i skolan, däremot har hon utåtagerande beteende hemma.

Det hela leder till stora komplikationer på hemmaplan, menar föräldrarna. 

– Flickorna syns inte på samma sätt som pojkarna. De klättrar inte på väggarna, de gapar inte i klassrummen. Det blir i stället så att det inte funkar på hemmaplan. Vi är vana vid det, men det blir ju jobbigt. Vi anser inte att skolan tar sitt ansvar gentemot eleverna. 

Föräldrarna har haft flera möten med skolledningen, men det ska inte ha bidragit till någon förändring, enligt dem.

– Det enda som hänt är att en åtgärdsplan har tagits fram. I den finns det att hon ska få anpassa lektionerna efter sig, få en delad resurs och inte ha med sig läxor hem. Men läxorna får hon göra på rasten, eftersom hon är borta så ofta. 

Deras dotter har blivit en hemmasittare, säger Lina Eriksson och Martin Sundén.

– Hon går till skolan max två gånger i veckan. Och det är bemötandet det hänger på till största del, det finns ingen förståelse. Hon är bara arg och frustrerad över skolan och att det inte finns någon vuxen som engagerar sig eller lyssnar. 

Hur är det för er?

– Det tar all vaken tid. När hon har varit hemma från skolan är hon glad och pigg, men när hon har varit i skolan är det något helt annat. 

"Stångat oss blodiga"

Föräldrarna är med i flera olika grupper och forum på nätet för personer med liknande problematik.

– Det är 15 000 barn som man räknar med har den här problematiken och av dem är 45 procent hemmasittare. Vi är långt ifrån ensamma. Det här är inget unikt. 

De känner att kampen tar all deras kraft. 

– Vi har gjort vad vi kan, vi har verkligen stångat oss blodiga och kämpat för att vår dotter ska ha möjlighet att utvecklas så bra som hon kan, att hon ska få den möjligheten.

Vad hoppas ni på i förlängningen?

– Att vår dotter ska få samma förutsättningar, egentligen att alla oavsett problematik ska få samma möjlighet att lyckas. Det känns förlegat att vissa barn utestängs från skolvärlden, det är en stor del av ens liv, säger de och fortsätter:

– Vi hoppas att hon ska få en assistent varje dag, det kämpar vi för. I stort hoppas vi att pedagoger försöker skaffa sig kunskap. Det är nästan det viktigaste, för det är många föräldrar före oss som fått kämpa och det är tungt att behöva lägga så mycket energi på det. Någon måste ta ansvar, om det så är regeringen eller kommunen. 

Det här är något de har kämpat med ända sedan deras dotter var liten. 

– Hon fick diagnoserna för två år sedan, men vi har vetat sedan hon föddes att det har varit något. Och vi har slagits för det här sedan hon var liten.

Fotnot: Efter att den här intervjun gjordes skickade föräldrarna in en överklagan på dotterns åtgärdsprogram. Här kan ni läsa hur skolans rektor ser på kritiken.