Deras dotter dog i plötslig spädbarnsdöd – nu vill Victoria berätta om sorgen

I två och ett halvt år har Victoria Ottosson och Niklas Mårt, som bor i Lådingsfall utanför Vimmerby, varit ett par. Kärleken dem emellan är stor och tidigt bestämde de sig för att de ville ha barn tillsammans.

Efter en tids försök blev Victoria gravid och glädjen över det var förstås så överväldigande som bara en graviditet kan frambringa. Snart skulle de få hålla sin dotter i famnen och lära henne allt de kan. 

Men så en vanlig tisdag i september var inget sig likt längre.

– Jag märkte att hennes sparkar och rörelser var annorlunda. Jag började känna henne väldigt tidigt och tänkte att hon säkert bara ligger lite konstigt i magen, berättar Victoria Ottosson. 

Dagen efter var Victoria på aurorasamtal, som är till för den som lider av oro eller skräck inför förlossningen.

– Jag hade mycket förlossningsskräck så jag gick på sådana samtal. Vi pratade om förlossning och allt som hör till en förlossning. Jag berättade att jag inte hade känt henne i magen sedan i måndags, så vi gjorde kardiotokografi och det var helt okej, det var inga konstigheter. Då tänkte jag att hon låg med ryggen utåt och sparkade inåt bara.

Två dagar senare var hon på mödrahälsovården för undersökning.

– Då lyssnade de på hennes hjärtljud och det låg på 100 till 115 när det ska ligga på 154 ungefär. Då någonstans förstod jag att hon inte fanns mer, men jag stängde av mina känslor.

Victoria och Niklas åkte till förlossningen i Västervik för ytterligare undersökningar, men då fick de information som gav dem hopp igen.

– De sa att de hittade henne och då slappnade jag av ett tag. Sedan fick jag göra ett nytt ultraljud.

"Min kropp blev som spagetti"

Under ultraljudet kände och ville hon inte titta mot skärmen. Ändå sneglade hon och såg att dottern som låg i magen inte rörde på sig. Inte över huvud taget.

– Jag frågade läkaren rakt ut: "Varför rör hon sig inte"? Då svarade läkaren att han skulle hämta sin kollega. Jag minns inte vad för tankar som gick igenom mitt huvud där och då. 

Den andra läkaren kom in, tittade på Victoria och Niklas och sa att han beklagade. Deras ofödda barn hade dött plötslig spädbarnsdöd. Det där som man aldrig kan tänka sig ska hända en själv när man är så lycklig över att ens barn snart ska ligga alldeles varm och nyfödd i famnen. 

– Jag förstod då, men bara låg där och tänkte på allt det praktiska jag var tvungen att göra. Jag tänkte att jag måste ringa min mamma, gudföräldrarna och allt det där praktiska. 

Inte långt därefter kom tårarna.

– Jag började gråta och ville till ett annat rum. Hela min kropp blev som spagetti och jag föll ihop på golvet och hör någonstans hur barnmorskorna börjar skrika. Jag blev inrullad i ett annat rum och så kom läkaren in igen för att vara helt säker. 

"Allt var svart"

Förlossningen pågick sedan i fyra dagar och det var en plågsam upplevelse. Då var Victoria i vecka 27. 

– Jag höll på att stryka med då, för jag slutade att andas. Allt var svart, berättar hon. 

Men månaderna fortgick och Victoria beskriver det som att hon gick runt i någon slags dimma. 

– Det gjorde jag hela vägen till hennes beräknade förlossningsdag, den 2 januari. Jag visste ju vad som hade hänt och att hon inte fanns kvar, men någonstans var tarmrörelser i min värld hon som rörde sig i magen. De gjorde ju prover på mig, men hittade ingenting. Under graviditeten mådde hon jättebra och de tittade efter infektioner och kromosomavvikelser, men det fanns ingenting. Det var plötslig spädbarnsdöd i magen helt enkelt.

Efter den beräknade förlossningsdagen var det som att hon blev förändrad.

– Den konstiga känslan jag hade gick upp i tomma intet. Den försvann. 

Den där känslan av att vänta på ett barn som aldrig kommer är förstås omöjlig att förstå för någon som inte genomlidit just det.

– Vi hade bestämt oss tidigt för att vi ville ha barn ihop och vi hade försökt i ett och ett halvt år tills vi blev med barn med henne. Jag har ju varit inställd på att jag skulle bli mamma, och jag ser mig som mamma fast jag inte har mitt barn. Det är nya känslor varje dag. Nu känner jag att man måste tillåta sig att kunna vara glad, men första gången man skrattade kändes det som att man gjorde något fel. Vad har jag att vara glad över liksom, jag ska inte vara glad, säger Victoria och berättar om hur det var att se sin dotter utanför magen:

– När hon hade kommit ut var det en jättekonstig känsla när andra höll i henne. För mig var det som att hon var gjord av glas, som att hon kunde gå sönder om de höll i henne. 

"Är arg på allt som finns"

Adele. Det var det namn Victoria och Niklas planerat att ge sin dotter. 

– Jag går ut och berättar om det här för Adeles skull och alla andra barn som inte får chansen att följa med sin mamma och pappa hem.

Tiden efter förlusten har gjort Niklas och Victoria ännu tajtare, de har blivit mer som en enhet och inte som två separata individer, på något vis. 

– Alla sörjer förstås olika, men jag känner i alla fall att vi har blivit mycket starkare. Eller – vi har blivit mycket starkare tillsammans. Jag går nog igenom fler sorger än min sambo och min familj. Men det kanske är så man känner när man bär barnet och det händer i magen. Hon var inuti mig. Jag sörjer henne, graviditeten och min roll som mamma. Det är så mycket man har tänkt under graviditeten, att jag ska ta med henne till ALV, till Kalles lekland. Man har till och med längtat till att byta hennes bajsblöjor. Att inte ens få byta dem gör ont.

Hon säger att hon en bra dag kan acceptera att Adele inte finns här, en dålig dag är det något annat. 

– En bra dag kan jag tänka att det inte var meningen att vi skulle få henne, en dålig dag är jag arg på allt som finns och det går nog främst ut över min sambo. Vi lever under samma tak och har gått igenom en hel del innan det här också. Vi har blivit som ett ungefär. 

"Varit ett jättestort stöd"

Det är cirka fyra barn på 1 000 som dör plötslig spädbarnsdöd, enligt Spädbarnsfondens statistik.

– Jag har kommit i kontakt med flera som har gått igenom det här och jag behöver inte ens säga en hel mening, den andra mamman vet exakt vilket stadie jag är i.

Hur mycket betyder den kontakten för dig, att prata med andra som upplevt det här?

– Mycket. Jag har blivit inbjuden i en grupp för föräldrar som har barn i himlen och min barndomsvän förlorade sitt barn i magen. Men jag har pratat med många om hur man känner och hur det är. Utan dem och det de har sagt om hur man ska tänka hade jag nog varit kvar på samma ruta fortfarande. 

Hon vill inte heller förringa familj och vänner i det här.

– De har varit ett jättestort stöd. De har lagt sin sorg åt sidan och stöttat mig. Jag är väldigt tacksam för det. Min mamma och min styvfar var med under förlossningsdagarna och under de dagarna kunde de få mig och min sambo att skratta trots allt vi gick igenom. Vi pratade om allt utom det som hände just där. 

Victoria och Niklas kommer försöka att få barn igen, även om rädslan alltid lär vara påtaglig.

– Vi vill ha barn. Händer det så händer det, helt enkelt. Rädslan kommer alltid finnas där, men vi vill försöka, säger Victoria hoppfullt.