I bibeln så finns det berättelser som står som en slags motpoler till varandra. Ett sådant motsatspar möter vi nu till pingsthelgen med berättelserna om Babels torn och pingstundret.
Babels torn har blivit en slags urbild för människans högmod, då hon i egen kraft vill göra sig till jämnbördig med Gud. Företaget misslyckas, tornetbygget stannar av och människorna störtar i stället ned i förnedring. Det är också från denna berättelse om människornas språkförbistring i Babel som vi har vårt svenska ord babbel.
Motbilden till högmodet vid byggandet av Babels torn finner vi i Apostlagärningarnas berättelse om pingstundret. Där enar Gud i stället mänskligheten och gör så att apostlarna talar skilda språk och kan göra sig förstådda bland de människor som kommit från när och fjärran till Jerusalem. Gud enar genom sin helige Ande den mänsklighet som varit splittrad.
*
Det finns ett mönster i dessa båda berättelser som vi känner igen från bibeln och historien. När människan förlitar sig på sin egen kraft och vill göra sig själv till gud, då slutar det i olycka. Det är bland annat det som vi har sett i diverse utopiska ideologier och i Gulags fångläger. När människan däremot ödmjukar sig och låter Gud vara Gud, då upphöjer Gud i stället människan.
Berättelsen om pingstundret blir också en påminnelse om hur den kristna kyrkan är ett folk bestående av många skilda folk. Kyrkans gemenskap beror inte på att vi kommer från samma kultur eller har samma etniska härkomst, utan vi har fötts till ett folk genom vatten och Ande. Det är dopet och tron på Jesus som gör att man kan tala om kyrkan som ett Guds folk. Mitt i alla våra skillnader är det detta som binder oss samman som kristna.
Markus Klefbeck
församlingsherde i Hässleby-Kråkshult och Ingatorp-Bellö församlingar