Linnéa Nestor har skrivit en ny lördagskrönika.
No offense, mormor, men när jag var liten kommer jag ihåg hur rädd jag var för att bli gammal. Varför? För att jag var rädd för döden? För att jag inte ville gå med rullator? Nej; för jag ville inte ha likadan frisyr som du, mormor.
Din frisyr är verkligen ingenting spektakulärt fult, men din kortklippta krulliga frilla var så långt ifrån min egen barnkalufs att blotta tanken skrämde mig. Skulle jag alltså om ett antal år tvingas att, MOT MIN VILJA, skaffa mig mormors-frisyr? Brrr.
Sen blev jag äldre och förstod att nej, ingen kommer tvinga mig att klippa mormors-frisyr. Men! Då dök den om möjligt ÄNNU läskigare tanken upp; tänk om jag själv skulle VILJA klippa mormors-frisyr! Tänk om JAG skulle bli en annan än den jag egentligen är! Om jag skulle förvandlas till en stenåldersdinosaurie som VILL ha kortklippt krulligt hår!
*
Den där rädslan har följt med mig hela vägen hit. Rädslan för mig själv. Rädslan för att någonsin förändras. Att bli en annan. Att bli TRÅKIG.
När jag blev oplanerat gravid sköt den där rädslan i höjden. Då klättrade den upp på mitt mentala Mount Everest och la en filt över hela min existens.
”Vänta nu, ska jag få barn?! Då kommer jag ju att bli medlem i klubben för tråkiga, trista, torftiga och töntiga människor!
De som vill bo i ett deppigt tegelhus med en liten trädgård och jobba på ett hederligt jobb och de som har en liten helgstuga på landet och uppskattar en god frukost och bara är fulla en gång om året!”
Och nu sitter man alltså här och längtar.
Längtar till ett litet tegelhus i en småstad, längtar efter en mysig vardag med ett vanligt jobb och efter en liten trädgård med tillhörande blomrabatt och fruktträd. Nu sitter man här och kan inte ens komma ihåg sin senaste fylla och tänker ”Varför ville jag ens bli full förr? Det ser så kallt ut att ragla omkring på Götgatsbacken klockan 03.10 i november för att försöka lokalisera närmaste snabbmatsställe. Näe. Jag sitter hellre här under min korkek och luktar på blommorna.” Ja, jag har blivit Ferdinand på julafton. Eller kanske ännu hellre Ferdinands mamma. Hon som ”bara” är en ko. Jag vill ha det där ”bara:t”. Jag vill vara ”bara” människa. Jag vill ”bara” vara.
Och det bästa av allt är att jag nu inser att jag kan släppa alla mina rädslor för alla möjliga framtidsviljor. Det spelar ingen roll att jag var rädd för att bli en svensson när jag var liten, för NU vill jag ju det, och då VILL jag ju det. Ingen tvingar mig, det är min egen fria vilja. Om man nu inte räknar normer och samhällets yttre krav och så vidare och yadayada, men oavsett så TROR jag att jag vill det här och då är det inte längre någonting att vara rädd för. Och ärligt – trist vore det väl annars? Om jag för alltid och evigt ville samma saker som när jag var sjutton? Nej, nu vill jag bli en sån där friluftsmänniska med vattentäta stövelskor och stormkök! Jag vill bli en sån som gräver och påtar! Jag vill bli jordens tråkigaste människa!
Min poäng är väl; var inte rädd för vad du kan komma att vilja. Var rädd för andra saker istället. Spöken och klimatförändringar och konsistensen på överkokt spaghetti.
*
Kanske är väl en del i den här rädslan att jag är rädd att tappa bort mig själv. Liksom min essens. Min själ. Att bli en HELT annan. Men det var ju bara en ogrundad rädsla, en myt. Jag är precis samma som när jag var Tjugofem. Sjutton. Fem. Bara en uppdaterad version. Vill fortfarande jobba lite och leva mycket och prioriterar fortfarande ett fattigt men glatt sommarlov framför en fet Thailandsresa som bekostas av min mentala hälsa. (Nej, det behöver inte alltid vara antingen eller, men i mitt fall har det stundtals varit så.)
Älskar fortfarande Disneyfilm och tycker fortfarande att kaffe smakar skit. Har fortfarande rufsigt hår och vill fortfarande rädda världen. Jag har bara blivit lite mer svensson. Lite mer Ferdinands mamma. Och lite mindre rädd för din frisyr, mormor.