Tiden går, och det är tre månader sedan vi lämnade storstad för småstad. Hemlängtan korsklipps med eufori över trädgård och enkelheten och glädjen när mitt barn hoppar studsmatta med grannen.
Jag tänker att jag inte får glömma bort det som är bra, att det kan vara en god idé att skriva ned det inför framtiden. För de flesta sakerna som är bra tar jag bara för givet. Men, oh my, vad mycket grejer som är bra med det här. Jag är fortfarande golvad av de lyxiga bitarna med småstadslivet. Vimmerby-livet. Typ detta:
• Trädgård
Det vi golvats av mest är trädgården. Det alldeles fantastiskt ljuvliga i att kunna äta frukost på altanen. I att känna gräs under fötterna utan att behöva promenera 20 minuter till en park. Att bara kunna öppna dörren och släppa ut ungarna som vore de två golden retrievers med taskig balans. Spela gitarr när barnen leker i sandlådan. ”Jag måste bajsa!” Ingen fara, bara att gå in. ”Jag är hungrig!” Lugnt, kylen är en och en halv minut bort. Hängmatta! Utemöbler! Sittdynor med sjuttiotalsmönster! Trädgårdsland! Gräs som man inte orkar klippa! LIVET!
• Rum
Jag tror ju inte på idén med hajpen kring eget rum. Förr gick det minsann bra att sova både kreatur och folk och löss i samma rum. Hippien i mig vill fortsätta leva på liten yta till varje pris, men wow. WOW. Älskar att bara kunna ta min gamla lövblås och maxa styrkan så att kidsens leksaker flyger in i deras rum.
• Närhet
Jobbet? Nära. Cykelaffären? Nära. Valfri annan Vimmerby-bo? Nära. Biblioteket? Nära.
• Bilarna
Och med bilarna menar jag alltså BRISTEN på bilar. Att kunna gå till bibblan UTAN att stormas av sjutusenfyrahundra bilar. Det är väl kanske förutsägbart men jag hatar bilar. De är fula, låter för högt och kör för snabbt. Att bilar är ett undantag snarare än regel känns därför alldeles fantastiskt.
• Astrid Lindgrens Värld
Vilken grej. VILKEN GREJ! Att ha det nära. Jag fattar att det kan vara en del Vimmerbybor som vant sig vid att ha Sveriges bästa teaterpark ett stenkast bort, så då kan jag ju bjussa på en inblick i mina glasögon. Det är FANTASTISKT!
När jag häromdagen tog cykeln efter jobbet och gled ned till Astrid Lindgrens Värld. Möter upp familjen utanför Pippis gula staket. Alltså, drömmen. Och som om det inte vore nog med att jag och ungarna älskar parken så älskar alla andra barnfamiljer i Sverige också parken.
När vi sa hejdå till förskolekompisarna med tillhörande föräldrar i Stockholm upptäckte vi ganska snabbt att vi faktiskt SKULLE ses igen – det var inte något vi bara sa. För varenda en förklarade att de ändå skulle till Vimmerby och gå på ALV, så då kan de ju svänga förbi och leka i vår trädgård och käka middag på vår altan. Vi behöver alltså inte locka hit folk, vi har Sveriges bästa nöjespark till det. Fab-u-löst.
• Grannar
Att vinka till dom på väg till jobbet, att ungarna springer över till varandra utan att man behöver hålla handen krampaktigt hela vägen. Att bo ihop, men ändå inte. Vi hade grannar i lägenhetshuset också, men man såg ju aldrig varandra för det fanns inga naturliga träffpunkter. Nu står var och varannan granne ute i trädgården i kalasbyxor och rycker upp maskrosor. Så naturligt. Så trivsamt.
• Gräs
Lättillgängligt gräs. Och då menar jag inte bara trädgården – jag menar parkerna, fotbollsplanen, plättarna. Det som småstäder har. De där platserna där ungarna kan ses och leka och bygga kojor och cykla trehjuling och hejsan svejsan. Gräs är fan livet. Jag ÄLSKAR gräs!
• Cykla till affären i träskor
Häromdagen köpte jag bananer, mandlar, morötter och cola till min älskade man som tagit hand om kidsen hela dagen. Han längtade efter en lugn-och-ro-cola i soffan, och jag var så nöjd över att ha ordnat det åt honom. För att inse att jag glömt det i kassan. Då drar jag på mig jackan, kliver i träskorna, och rullar ned till affären för att rätta till mitt misstag.
Jag kommer in på affären och när kassörskan får syn på mig frågar hon med en gång, ”colan?” och räcker mig den lilla burken, så att jag kan cykla hem igen. Det är så många delar i den här händelsen jag gillar. Cykeln. Träskorna. Kassörskan som känner igen mig. I Stockholm hade jag inga träskor. Bara det. Bara det är värt att flytta för.
Jag kommer på fler aspekter av det hela tiden. Och precis som med alla platser finns det sånt man saknar och sånt man har. Nu gäller det bara att fortsätta uppskatta det man har.