”Jag är, om inte hundra, så nittionio procent säker på att ingen av mina polare skulle våldta någon.”
Vi sitter i en soffa och det är sent. Mörkt. Chipsskålen har bara smulor kvar. En av oss i soffan har precis berättat om hur hon blev våldtagen när hon gick sista året på gymnasiet. Av en klasskompis. En polare.
Hon har precis berättat hur hon vaknade av att han var i henne, tagit sig rätten. Det är ingen gråzon, ingenting att orda om. Så gör man inte. Det är inga signaler att misstolka. Man har inte samlag med någon som sover. Precis som att man inte dricker te med någon som sover, eller skriver under husköp med någon som sover. Eftersom att, ja, den sover. Så gör man inte.
Förutom, att man gör så. Man, som i den, och den, och den, och den, gör så. En gemensam vän till oss i soffan var med om precis samma grej. Ett tinderragg, en hipsterkille. Reko grabbar, schyssta killar.
Vi är två tjejer och en kille i soffan. Vi tjejer blir mer och mer högljudda när vi diskuterar, upprörda och uppgivna. Varför är det såhär? Hur kan det vara så pass vanligt att tjejers gränser misstas för övergångsställen? Var uppfinns de här sätten att bete sig? Killen i soffan blir tyst. Säger ingenting. Scrollar på mobilen. Vi frågar vad han och hans kompisar säger, hur diskussionerna gick när Me too-bomben briserat. Han svarar att de inte sa någonting alls. Ämnet kom inte upp. ”Mina kompisar våldtar inte”, och där stannar det.
*
Jag blir kanske mest paff. Sorgsen, uppgiven. Av det faktum att det är vi tjejer som pratar om det, men kanske killarna som borde. Okej, dina kompisar våldtar inte. Säg att det är sant, trots att det lika gärna kan vara lögn. Reko grabbar, schyssta killar. Men låt gå, dina kompisar våldtar inte. Betyder det att de inte är en del av den värld, den machokultur som uppmuntrar killar och tystar tjejer? Är de inte en del i den skevheten? Är det inte märkligt, att vi tjejer pratar om det här och du och dina polare är tysta?
Men jag fattar. På riktigt, jag fattar. Det är obekvämt. Och det är svårt. I ett gäng där man bara pratar om olika ölsorter och tv-spel och ljudsystem är det svårt att bara ”nämen om vi skulle ta och snacka machokultur”. Men ändå. Vi måste väl försöka, eller? Det här kan inte fortsätta, det är inte okej. Det vore ju jättepraktiskt om alla snubbar som våldtar och stampar över gränser hade på sig ett pannband med orden ”oskön kille” i blinkande färger, men så är det inte. Reko grabbar, schyssta killar. Jag vill inte skicka mina döttrar i självförsvarskurser, det är orimligt. Det är att försöka lappa ihop någonting som borde göras om från grunden. Jag vill inte prata med dom om hur man sätter gränser. Jag vill prata med dom om lust, nyfikenhet. Inte fara.
*
Jag är ingen expert. Jag vet inte hur stor skillnad det skulle bli om det i alla slutna rum med killar, grabbar och män pratades om me too, öppnades upp. Jag fattar att man som snubbe känner sig handlingsförlamad, men jag tror att varje samtal spelar roll. Är en liten sten på ytan i ett stort hav. Och får det ingen positiv effekt är inte insatsen särskilt stor. Det värsta som kan hända är att ni pratat med varandra. Utbytt ord.
Och oavsett, blir jag nedslagen av det faktum att det inte pratas om det ÄNDÅ. Oavsett om det skulle göra skillnad, är det inte någonting man vill prata om? Precis som det pratas om jordbävningar, musikrefränger och olika sorters öl, skulle det inte vara naturligt att snubbar pratade rätt mycket om me too? För att vi alla är en del av samma värld? För att Me too inte är någon tjejgrej. Snarare tvärtom.