Ni vet den där väggen.
Den tunna skyddsmuren. Draperiet. Den skyddande hinnan. Den tunna, tunna, osynliga manteln. Den som är mellan livet och människan. Den som bäddar om en, den som är som en kokong runtomkring för att skydda oss från sanningen. Den råa, den nakna, den kalla.
Ni vet. Det som ibland försvinner, när man vaknar mitt i natten, och från ingenstans tänker ”döden finns!” eller ”åren går!”. Då sanningen kan slå emot en som en vägg av kyla. Tills skyddet, skalet, fort lägger sig som mjuk bomull runt en igen. Värmer upp luften omkring. Försäkrar en att allt är bra, det är ingen fara, det kommer ordna sig.
Vet ni? Den där stunden när man går upp och kissar om natten. När man inser att man är precis så ensam som det känns. För det finns inga garantier, allt är en illusion. Flummigt, men visst har vi väl alla känt det? Och visst har vi väl alla manteln på, för det allra allra mesta?
Jag vet inte. En del av oss kanske föds utan mur, utan draperi, utan persienn. En del av oss, antar jag, lever väl helt nakna, hudlösa, precis intill livet. Jag undrar om det är medfött, det där skyddet, eller om den är någonting man själv skapar. Väver, bygger, knåpar ihop.
*
Mitt barn och jag håller på att väva en till henne. Kanske har vi kommit en bit, för vi började vårt arbete redan i somras. Då var manteln tunn, tunn. Kanske fanns den inte ens, kanske var den bara tygfibrer i korgar. Kanske var den bara på idéstadiet, skisser och ritningar.
Då, när hon satt på golvet i vår sommarstuga, ritade och lyssnade på Emil i Lönneberga, för att utan förvarning bryta ihop. Tårarna som strömmade, hennes lilla röst, gråten och de plötsliga hulkningarna.
Jag, som frågar henne vad det är, om hon har ont någonstans, vad det är som händer. Och hon, som svarar
”Jag vill inte dö…”.
Den kom helt plötsligt, helt utan förvarning, som snön. Dödsångesten. Vi hade pratat om katten som fanns när hon var bebis men som dog innan hon hann skapa några minnen av den. Vi hade pratat om morfar Arne som begravdes i "skattkistan”. Om den döda björktrasten som vi jordfäste med ett hemmasnickrat träkors bakom gäststugan.
Sanningen som slog emot henne, som visade upp sig i sin mäktigaste skepnad. Sin mest skrämmande. Och hon, som bara är fyra, och som har ögon utan filter. Som inte har några fickor att gömma undan det läskiga i. Som inte har någon mantel på.
Så många gånger vi suttit och vävt tillsammans i sommar. Vävt hinna, skyddsnät, mur. Pratat om att ingen riktigt vet, att en del tror att det bara blir svart. Att en del tror att man kommer till himlen, och att en del tror att man föds på nytt. "Vad skulle du vilja vara? En enhörning? En fågel?" Så många gånger vi suttit och snickrat ihop ett eget paradis som vi bestämt oss för. Och flera gånger har hon sagt ”Tänk om vi redan är i paradiset”.
Hur vi så småningom inte kunde prata mer, för tårarna bara strömmade och strömmade, och vi fick säga ”ja, det är jobbigt. Nu går vi och badar!” för man orkar inte vara sådär hudlös, sådär utan mantel, flera gånger om dagen.
*
Det här med föräldraskap. Vad svårt det är att veta. Om vi väver tillsammans, eller om vi murar. Det får inte bli för mjukt, det måste hålla skydd. Men inte för hårt heller, det måste gå att ta sig in, ibland.
Vi får prova. Vi får väva nytt. Bygga på. Laga och lappa. Förstärka i sömmarna. Min älskade unge, vad jag älskar dig. Jag ska göra allt jag kan för att sy dig den varmaste manteln.