Å ena sidan: Ska jag sminka en 5-åring? Ska hon in i det där träsket redan nu? In i mallen? Vill jag det?
Å andra sidan: Jag målar henne gladeligen till leopard. Eller sjörövare. Eller fjäril. När hon säger ”Kan du måla en regnbåge på min kind?” tvekar jag inte en sekund. Hur ska jag förklara för henne att det är okej med en regnbåge på kinden, men inte på ögonlocken? Och varför är det så, egentligen?
*
Jag vet att om jag skulle måla hennes ögonlock, läppar, och lägga mascara på hennes ögonfransar skulle delar av omvärlden sucka, himla med ögonen, förfäras över att en FEMÅRING HAR SMINK. De skulle förfäras om hon var sex år, sju år, åtta år, nio år, tio år, elva år? Tolv? Tolv, då börjar det vara okej. Då är det inget konstigt med smink längre. Men, ärligt, är det så mycket värre att en femåring har smink än att en 35-åring har det? Är det egentligen inte mer befriande när femåringen har det? För femåringen använder det fortfarande som färg, som en ansiktsmålning. Som en konstform. För femåringen är det fortfarande något spektakulärt, något som livar upp. Medan det för 35-åringen har det blivit en norm. Något hon inte får visa sig utan. Något som ska låtsas vara där från början. På sina håll, i alla fall.
När jag var tretton började mina ögon göra ont. De blev ljuskänsliga, det kändes som om någon lagt grus i dem. Ibland var det som att jag fick en nål rakt i ögat utan förvarning. Det har tagit en massa kraft och energi, otaliga läkarbesök och en rad diagnoser. Innan vi nu landat i att mina ögon suger åt sig av den skit som finns. Blir jag förkyld sätter det sig i ögonen på mig. Nu äntligen har det lättat, efter att ha lämnat medicinerna i skåpen några år, men wow vad det har tagit kraft. En förbannelse. Och samtidigt, en välsignelse, när jag tänker efter. För det var bland annat därför jag aldrig började sminka mig. Jag älskar rött läppstift på fest och det är fantastiskt kul med guldiga ögonlock på nyår, men det har aldrig blivit en del av min vardag. Jag har aldrig behövt reflektera kring om jag behöver det när jag går ut på stan. Aldrig behövt undra vad någon ska tycka om mitt osminkade ansikte. Aldrig behövt lägga särskilt mycket pengar på det. Aldrig behövt reflektera kring djurförsök och huruvida jag vill stödja den industrin eller ej. Ändå skönt. (Även om jag fattar att det finns mycket kul med smink och att det kan vara terapi att i lugn och ro få färglägga ett ansikte på morgonen.)
*
Återigen är det inte färg i ansiktet jag är rädd för, när femåringen frågar. Jag är inte rädd för rosa ögonlock. Jag är rädd för omvärlden, och dess reaktioner. Jag är rädd för beroendet. Rädd för asken vi kanske öppnar. Det är som med klänningen; jag älskar klänningen, men jag älskar inte alltid de reaktioner klänningen väcker när min femåring hoppar upp i famnen på släktingen, anländer till förskolan eller ringer på hos kompisen. Rädd för ”Men ÅH så fin du blev i den klänningen! Vilken prinsessa! Wow så söt och gullig och snygg och smal och fin du ser ut i den!”
– Mamma, kan du måla mig som Elsa?
Ja, det kan jag nog ändå. Jag kan måla dig som Elsa idag, som rovdjur imorgon och som insekt på tisdag. Världen är din. Ta för dig av den, älskling.