Precis när kylskåpsmagneten sugs tätt mot mitt jobbschema känner jag mig plötsligt som en förälder. Jag ser mig själv utifrån, och jag har blivit vuxen. Är vaken sist på kvällen, ser på TV, får gå och lägga mig när jag vill, har rensat både duschen och handfatets avlopp, jobbar på ett jobb.
Det kommer över mig att jag är vuxen. Att jag är stor nu. Fast jag är ju barn. Jag är en och samma. Barn som har barn. Är det inte så folk säger? När någon som är femton får barn? Jag hade lika gärna kunnat vara femton. Eller, det stämmer inte. Jag är mognare, smartare, har konsekvenstänk och buffert på kontot. Men ändå ett barn. Ändå densamma.
*
Det är global pandemi och mitt barn frågar och jag säger att allt kommer att bli bra och jag tror på det, trots att jag inte har en aning egentligen. Vad vet jag. Mitt barn känner samma dödsångest som jag själv kände när jag var fem och hon säger, nej hon gråtskriker, ”jag vill inte förlora er” och jag tröstar med lugn röst och säger att vi ska vara tillsammans länge, länge. Kanske alltid. Vad vet jag. Min dödsångest har pausat. Blivit avtrubbad. Hinns inte med. Jag måste jobba på ett jobb och torka av bordet och vara vaken mitt i natten för att rensa avlopp.
Det är nästan midnatt och jag är trettio plus. Och poletten trillar ned. Att gamla människor inte alls är gamla, de är bara många år. De ser gamla ut. Jag ser vuxen ut, snart gammal ut, men jag kommer att vara barn. Barn med rynkor. Rynkor i vilka det kommer finnas erfarenheter och knep och kanske någon visdom, men mest kommer det bara att finnas ludd i dem. De kommer att vara en kostym. Jag kommer gå på ständig maskerad.
*
Världen brinner och Instagram fylls av svarta rutor och det är mitt ansvar nu, att behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Jag är vuxen nu och ansvarig för mina egna handlingar, men ibland känns det som att jag trevar mig fram i ett mörkt rum. Jag chansar ju bara.
Det är roligt på maskeraden till en början. Bålen smakar gott och det finns chips. Man får äta hur mycket man vill. Men kostymen skaver också. Den kliar och sticks. ”Vad föreställer du?” undrar någon, och jag är inte riktigt säker på vad jag ska svara.