Jag hade behövt läsa trettiosex Kalle Anka-tidningar för att mota bort ångesten efter att ha sett de två första avsnitten av serien ”Chernobyl”. Hjärtat bankar, ont i magen, svag yrsel. Att se hur de ansvariga, chefer och politiker, med näbbar och klor försöker neka sig ur sanningen. ”Det är en alldeles för stor katastrof om detta har hänt, alltså har det inte hänt” resonerar de när de ljuger sig ur verkligheten. Forskarna försöker gång på gång göra sig hörda, utan att bli lyssnade på. Det de säger är för obekvämt.
*
Det finns annat som också är obekvämt, och som pågår nu, minut för minut, menar dagens forskare. Och det är det som gör ångesten efter de där Chernobyl-avsnitten så stark och rimlig. Regnskogen som brinner och isen som smälter och snöbollseffekten som sägs vänta. Det osynliga. Det farliga osynliga. Jag undrar var i processen vi är? Dansar vi redan i askan? Dansar vi i det radioaktiva pudret, fångar vi flarn av aska som snöflingor på tungan?
Det sorgligaste, och på samma gång det hoppfullaste, är alla dessa rapporter om att det visst går. Att vi visst kan, att det handlar om prioriteringar. Men vi vägrar. Vi kämpar med näbbar och klor för att neka oss ur sanningen. Ljuga oss iväg från ångesten.
*
Två avsnitt på raken. Det känns på riktigt. Det är på riktigt. Stressen när vi sitter här, trettio år senare, i tv-soffan och vet svaren.
Kommer det att vara likadant om trettio år, om hundratrettio år? Kommer någon att sitta i en tv-soffa och titta på en skådespelare som spelar mig och veta. Få ont i magen och behöva läsa Kalle Anka. Eller kommer det inte att finnas någon skådespelare som kan spela, och ingen i tv-soffan som kan titta.
Jag kan somna till slut, med en trave serietidningar på nattduksbordet. Och till morgonen känns det lite bättre. Ångesten är borta. Allt blir säkert bra.
Så illa är det nog inte.
Så bråttom är det nog inte.
Men tänk om vidden av den pågående katastrofen kan bli värre än vi kan föreställa oss. Kan bli så pass illa, att varken Kalle Anka-tidningar och världens alla lögner kommer hjälpa. Tänk om det även den här gången är forskarna som har rätt, och inte cheferna och politikerna.