Redan nu är siffran uppe i 154 834, det är den nivå som Arbetsförmedlingen trodde skulle nås först vid årets slut. I detta läge, när tryggheten borde förstärkas, väljer regeringen att sjösätta förändringar i a-kassan som riskerar att ännu fler blir utan ekonomiskt skydd.
Vad förändras från den 1 oktober?
- A-kassan ska inte längre baseras på arbetad tid, utan på inkomst.
- Kravet på arbetsgivarintyg slopas, individen får mer ansvar att fylla i ansökan rätt.
- Tjänar du under 120 000 kronor per år, eller mindre än 11 000 kronor under fyra månader – får du ingen ersättning alls.
- Månadsvisa utbetalningar ersätter de veckovisa
- Taket höjs från 33 000 kronor till 34 000 kronor.
- De extra 150 dagarna för arbetslösa med barn tas bort.
- Ersättningen trappas ner snabbare – från dag 100 sänks den till 70 %, och ersättningen sänks sedan med 5% var 100:e dag. Denna sänkning gäller även för aktivitetsstöd.
- Fackförbundens inkomstförsäkring sätts ur spel- med de nya reglerna kan fackens inkomstförsäkring inte längre kompensera upp för inkomstbortfall till 80%. Inkomstförsäkringen måste följa samma avtrappning.
Staten kliver tillbaka – kommunerna får ta större ekonomiskt ansvar
När färre kvalificerar sig eller inte kan leva på ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen kommer troligen fler behöva vända sig till kommunen för försörjningsstöd– det yttersta skyddsnätet. Men även där ska reglerna stramas åt från 2026. På grund av hårdare krav kommer den som står helt utan inkomst kunna nekas hjälp. Resultatet? Ett samhälle där tryggheten monteras ned uppifrån, samtidigt som skulden läggs på individen.
Arbetslöshet är ett samhällsproblem – inte en karaktärsbrist
Att Sverige har en av Europas högsta ungdomsarbetslösheter – är ingen slump. Att arbetslösheten bland högutbildade ökar är inte heller en fråga om otur, utan ett direkt resultat av en politik som hellre sänker skatter än investerar i framtiden. Samtidigt har vi en situation där människors kompetens inte tas tillvara.
Akademiker kör buss eller arbetar inom yrken som inte alls matchar deras utbildningsnivå – inte för att de vill, utan för att samhället inte förmår att matcha kunskaper mot jobb. Det saknas inte heller arbetsuppgifter att ta tag i – behovet är skriande inom skola, fritids, förskola, vård och omsorg, bara för att nämna några. Det som saknas är politisk vilja att satsa, att utbilda och att tillföra resurser för fler anställda där behoven faktiskt finns.
Det finns en annan väg
Vi behöver en arbetslöshetsförsäkring med villkor och ersättningar som ger trygghet och som går att leva på. Vi behöver utbildningar som faktiskt matchar arbetsmarknadens behov och vi behöver aktiva jobbskapande satsningar. Vi bygger inte ett starkt samhälle genom att ställa människor åt sidan. Vi gör det genom att tro på dem – och investera i dem. För trygghet är inte en kostnad. Det är grunden för frihet, framtidstro och ett samhälle där ingen lämnas efter.
Camilla Stridh, ombudsman IF Metall