Jobbet jag en gång älskade ger mig ångest, skriver en medarbetare.
Foto: MostPhotos
Det som en gång lät så fint, rätten till heltid, att det ska vara långa pass och tillräckligt med återhämtning i schemat är som bortblåst. Vi har rätt till heltid men vi orkar inte, en del av mina kollegor går självmant ner i tid för att undvika sjukskrivning.
Nu har neddragningar skett, passen har kortats ner och till och med delade pass förekommer. Vi har även en del resurspass som innebär att vi får blanka pass och kan bli bokade på en helt annan ort inom kommunen. Vilket bara det orsakar stress i arbetsgruppen.
Men det värsta är nog att känna att man inte blir lyssnad på, där man får höra att ”gilla läget, det är såhär det är nu”. Att inte få göra sig hörd. Det är då ångesten kommer. Samtidigt är det en väg i fel riktning, vi måste få göra oss hörda, det är så vi människor bollar idéer och kommer fram till lösningar som fungerar bättre, det är så vi lättar våra hjärtan. Har förändringar någonsin kommit utan att man gjort sig hörd? Snälla lyssna innan det är för sent, jag vill inte att detta ska bli ett yrke som man lämnar utan som man söker sig till.
”Kära kollega 60+, du som är förankrad i verksamheten och är full med kunskap, du kan nu bli bokad samma morgon på en annan ort. Snälla var inte tyst, vi kan förändra”.
”Kära ensamstående kollega, du som funderar på att gå ner i tid för att orka livet där hemma även om ekonomin inte tillåter. Snälla var inte tyst, vi kan förändra”.
”Kära kollega, du som jobbar natt och fått kortare pass så att du får fler arbetsdagar och mindre återhämtning. Snälla var inte tyst, vi kan förändra”.
”Kära kollega, du som är sliten och trött. Snälla var inte tyst, vi kan förändra”.
En medarbetare