INSÄNDARE: Hur många ungdomar ska behöva stanna hemma?

Som fotbollscoach ser jag verkligheten bakom statistiken. Jag möter ungdomar som vill träna, spela matcher och vara en del av ett lag. Ungdomar som hittar gemenskap, trygghet och framtidstro genom idrotten.

Men jag möter också en annan verklighet.

Flera av våra spelare har föräldrar som saknar bil eller körkort. När det är dags för bortamatcher uppstår samma problem gång på gång: Hur ska ungdomarna ta sig dit? Vem kan köra? Finns det plats i någon bil?

Alltför ofta leder det till att vissa ungdomar blir kvar hemma. Inte för att de saknar vilja eller engagemang, utan för att de saknar möjligheten.

*

Det är här politiken måste gå från ord till handling.

En minibuss kan tyckas vara en liten fråga i en kommunbudget. Men för den ungdom som annars missar matchen, gemenskapen och känslan av att höra till är det en mycket stor fråga. För ett lag kan det vara skillnaden mellan inkludering och utanförskap.

Vi vet att föreningslivet är en av samhällets starkaste skyddsfaktorer. Varje kväll som en ungdom spenderar på träning med ledare och lagkamrater är en kväll fylld av gemenskap, ansvar och positiva relationer. Det är förebyggande arbete i sin mest konkreta form.

Samtidigt förväntas föreningar lösa allt med små resurser och ideella krafter. Vi ledare gör det vi kan, men vi kan inte trolla bort de hinder som finns.

*

Därför vill jag ställa en enkel fråga till kommunens politiker:

Om vi menar allvar med att alla barn och ungdomar ska ha samma möjligheter, varför ska transportfrågor avgöra vem som får vara med?

Att ge ungdomsföreningar möjlighet att låna en minibuss är inte en kostnad. Det är en investering i framtiden. En investering i trygghet, inkludering och förebyggande arbete.

Ingen ungdom ska behöva stanna hemma för att familjen saknar bil.

Nu är det dags att visa att orden om förebyggande arbete betyder något även i praktiken.

Denis Imsirovic, fotbollscoach