DV/DH:s sportkrönikör Linus Johansson skriver om sina minnen från VM-kvartsfinalen 1994.
Jag var nio år gammal när Sverige senast spelade en VM-kvartsfinal. Det är klart att jag minns. Jag minns också hur jag tvingades i säng. Hur jag åt från min hemliga godisgömma. Och hur jag kuppade mig upp och fick se den där straffräddningen som det här landet aldrig kommer att glömma.
Det har gått 24 år. Nu står vi här igen. Det är dags för nya hjältar att kliva fram.
Mycket från den där sommarnatten 1994 är ganska oklart. Herregud, jag var ju bara nio år. I dag är jag 33 och minns knappt vad jag gjorde i går – eller vad jag ska göra i dag. Ja, ni förstår nog.
Men visst minns jag en del från den där natten då Sverige stannade.
Jag minns hur jag tvingades ned på nedervåningen med min då sjuåriga plastsyster. Vi skulle i säng. Sova. Vi skulle i alla fall inte få se fotbollen. Troligen för att det var en dag i morgon också (som min pappa kan säga än i dag, när han tycker att det känns nödvändigt).
Jag minns hur vi plockade fram vår hemliga godisgömma och att det fanns ostbågar där (hur fan kom de dit? Det är ju inte ens gott!).
Jag minns hur vi kuppade oss upp till vardagsrummet lagom till att förlängningen mellan Sverige och Rumänien skulle börja. I det läget fanns det ingen som orkade ”köra” oss i säng.
Jag minns glimtar från den makalösa förlängningen.
Jag minns Thomas Ravellis straffräddning och jublet som följde.
Fotbollsarbetare stöpta i 4-4-2
Så här 24 år senare är jag beredd att förlåta min pappa och hans sambo för deras agerande 1994. Nu står vi ju här igen – och i dag kan ingen tvinga mig till något. Med ett landslag som har charmat ett helt land. Med ett landslag som inte har förstått att de inte ens är tillräckligt bra för att ta sig till ett världsmästerskap. Med ett landslag som ska spela kvartsfinal i VM i dag.
Vi står här med ett LAG, en blågul trupp, som är fullt med fotbollsarbetare stöpta i Janne Anderssons 4-4-2. Vi står här med ett landslag som aldrig har varit lättare att älska.
När Victor Nilsson Lindelöf, Andreas Granqvist Albin Ekdahl och de andra klev upp i dag och tittade sig i spegeln är jag säker på att de inte såg något annat än vinnare. Och varför skulle de göra det?
Vi har slagit ut Holland.
Vi har besegrat Frankrike.
Vi har slagit ut Italien (ITALIEN!) över två (TVÅ!) matcher.
Vi har chockat Tyskland.
Vi har krossat Mexiko.
Vi har skickat hem Schweiz.
Med det sagt: ge mig en enda anledning till att England inte ska få åka hem i dag.