Kenny Fransson tillsammans med Arthur som hjälpt till mycket i Polen. "Vi packar förnödenheter som ska vidare till en central och sedan fördelas", berättar han.
Foto: Privat
Sent på torsdagskvällen får vi en pratstund över telefon med Kenny Fransson, 48, från Södra Vi som för några dagar sedan åkte ned med en hjälpsändning till Polen. På resan fick han med sig Vimmerbybon Ryszard Preszlo och de har nu gått över till att hjälpa till med att köra ukrainska flyktingar från den allra första mottagningsstationen vid gränsen till en något större polsk stad.
– Vi hade ju tänkt åka hem i dag (läs: torsdag) men det är ett helt enormt hjälpbehov här. Det vi gör är att vi försöker hjälpa människor. Det är totalt kaos här nere i Polen. Det sitter folk i Warszawa och sover på gatan. Nummer ett är att hjälpa flyktingar och vi måste hjälpa Polen. Jag uppmanar alla jag känner att åka hit och hjälpa till. Det är så kaotiskt, säger Kenny Fransson.
Han beskriver hur volontärer arbetat i upp till 36 timmar utan sömn.
– Alla börjar bli fruktansvärt slitna. Varenda volontär gör så gott de kan, men det är övermäktigt. Det är för några, så därför försöker vi hjälpa till så mycket vi bara kan.
Men du uppmanar folk att åka ned?
– Ja, åk ned och hjälp till om man kan. Volontärerna är fruktansvärt snälla och jag kommer säkert träffa en del av de här personerna igen. Det är väldigt starkt. Jag bytte av en kille som knappt kunde stå upp, så han fick sova någon timme, berättar Kenny Fransson.
"Tio gånger värre"
Kenny Fransson har svårt att sätta ord på vad han sett i det första stora mottagningscentret nära den ukrainska gränsen, där han varit en del och där press inte får komma in.
– Man hade redan tänkt att det skulle vara förskräckligt, men det var tio gånger värre. Jag gick in där och bara grät efteråt. Det enda de har är sängar, toaletter och bajamajor utanför. Det finns ingen möjlighet till att duscha, men utanför finns det varm mat till dem. Uppskattningsvis är det 15 000 bäddar i en stor lagerlokal. Det är en nödplats i kanske ett till två dygn men en del har varit där i en vecka. Jag trodde inte jag skulle behöva uppleva det här i Europa 2022, säger han.
Hur fortsätter ni nu?
– Vi fortsätter att byta av volontärer och underlättar för andra så att de får vila eller så kör vi med min buss mellan olika städer, så flyktingar kan få duscha och komma till andra platser mer liknande ett hem. Får man med sig 20 så får man med sig 20, det är så det ser ut.
Siktar på att ta med sig familj
En familj kommer Kenny och Ryszard troligtvis ta med sig hem till Sverige.
– Vi träffade en familj i onsdags som vi försöker hjälpa. De har ingenting och då körde vi dem en timmes bilfärd, så de kunde duscha och bo där. Troligtvis följer de med oss till Sverige, säger Kenny Fransson och fortsätter:
– Först var de jätterädda. Det här är ju människor som har lämnat allt de har, men vi har erbjudit den här familjen att följa med oss. När vi hälsade på dem under torsdagen så började de slappna av lite och just den glädjen man såg i deras ögon väger upp all annan skit. De har bett oss komma och hälsa på i morgon (läs: fredag) också och det har man svårt att säga nej till. De behöver verkligen oss.
Familjen det rör sig om består av en gravid mamma, tre barn och mormor och morfar.
– De klarar sig inte själva och vi får se om de följer med. De har börjat lita på oss och jag har boende till hela familjen.
Men samtidigt är Kenny orolig för vad som händer när de registrerats hos Migrationsverket.
– Då kan de hamna i Umeå. Vårt system är helt galet och jag har inte fått någon hjälp av kommunen. Men jag ska lösa det här, så är det bara. Vi ska hjälpa dem till 100 procent men det finns ju en risk att vi inte får det.
Stannar några dagar till
Nu ser det ut som att Vimmerbyborna stannar tills på måndag eller tisdag i Polen.
– Vi vet inte exakt vilken dag det blir ännu. Vi ska fortsätta och göra vad vi kan för att hjälpa till här nere. Det är en fruktansvärd situation här.
Han är väldigt tacksam för all hjälp och stöd han har fått.
– Det är många företag och privatpersoner som skänkt pengar. Jag hade tänkt bekosta allt själv från början, men nu kan vi vara kvar längre. Jag tror det är fler som skulle behöva släppa det vardagliga och bege sig hit för att hjälpa till. Det är vårt problem också, även om vissa kanske inte tror det.