För en vecka sedan kom äntligen beskedet från Migrationsdomstolen, att Davit, hans syster Ioanna och deras föräldrar Greta och Nver får stanna.
Det ville Prolympia fira med stort tårtkalas i klassen. Jubel bröt ut när Davit kom in i klassrummet där man skrivit ”grattis Davit” på tavlan.
– Det är roligt och känns bra att jag får stanna. Det har inte känts bra att inte veta, säger Davit när han fått första biten av en chokladtårta på sin tallrik.
Kan du beskriva första känslan när ni fick beskedet, att ni får stanna?
– Jag blev glad. Jätteglad och började gråta, säger Davit lite försiktigt, märkbart berörd av all uppmärksamhet.
Även mamma Greta och hennes svägerska Victoria, båda med efternamnet Martirosyan, var med på kalaset och såg allas glädje.
– Nu är vi jätteglada. Jag hoppades hela tiden, och äntligen kan vi leva, berättade Greta.
Hur har den här tiden varit för familjen?
– Jättejobbig. Det har varit jättemycket stress, man hör ju hela tiden om människor och familjer som inte får stanna, så jag har tittat i posten varje dag. Min dotter har inte orkat vara i skolan på ett år, men redan dagen efter vi fick beskedet ringde hon gymnasiet och frågade om hon fick komma. Det känns som något släppt från mitt bröst nu och axlarna är nere, berättade Greta som inte kunde hejda en tår, som trillade nerför kinden.
– Första dagen var hon chockad, nu är hon en helt annan person. Hon pratar, är social och hon vill ta körkort. Hon har livslust igen, inflikar Victoria.
”Det har varit läskigt”
I mitten av sina vänner satt Davit och åt av tårtan. Nu kunde de äntligen fira tillsammans.
– När han skrev till mig att han får stanna i Sverige blev jag jätteglad och lycklig. De har fått vänta så länge, sa Kanit Sulejmani, som är en av hans bästa kompisar.
– Det har varit läskigt, jag visste inte om det var bra eller dåligt att han inte fick veta, sa Richard Riede.
”Nu är vi bara jätteglada”
Vännerna berättar att de har försökt göra Davits oroliga tid så bra som möjligt, sedan Migrationsverket gav dem ett utvisningsbeslut.
– Vi har försökt stötta honom så mycket vi kunnat. Vi har spelat mycket fotboll och pratat med honom. Nu är vi bara jätteglada, sa vännerna.
När Davit fick frågan vad han helst skulle vilja göra nu behövde han lite betänketid, men snart kom svaret.
– Jag skulle vilja att vi köper ett hus.