Sommar i P1: Man vill bara att han ska fortsätta berätta

Först ut under Sten Carlbergs Anthem bland årets sommarpratare är Hampus Nessvold, skådespelare och artist. Med
tanke på sin ringa ålder så redogör han på ett ”käckt” sätt om sitt påbrå och uppväxt i ett litet samhälle utanför Värnamo. Spelandens ”När lyktorna tändas på andra sidan bron” med Sten Åke Cederhök.

Situationskomik assisterad av Görel Crona, Krister Henriksson, och Anki Lidén inleder och vävs in i programmet. Han är onekligen en begåvning, som jag ännu inte helt fastnat för. Sedan är det tämligen orättvist att jämföra någon under trettio med en person som har 50,60 år inom sin bransch. För den senare personen räcker det oftast med att denne på ett någorlunda avspänt sätt toppad med rätt dos reverb bara berättar något. Och vi tycker genast att sommardagen stannar och vi har något som vi upprepade gånger kan återvända till.

*

Lasse Åberg gör sedan sitt femte program under etiketten. Redan där finns mark som är mer eller mindre minerad. Men efter han berättat om familjens flytt från Värmland till en liten lägenhet i Fredhäll, och en uppväxt i ett Sverige som var organiserat på avsevärt annorlunda sätt än dagens. Sin relation till Nalen och den tidens musikaliska storheter.

Efter det är man fast och vill bara att han skall fortsätta att berätta. Han betonar hur tillfälligheter styr avgörande beslut för vad vi tar oss för och var vi hamnar i samhällsmaskineriet. När han börjar på Konstfack i Stockholm, så öppnas en helt ny värld för honom, en värld han delvis inte visste fanns. 

Allting var givetvis inte bättre förr, men framtiden var det. På Strindbergs tid, kunde posten till och med delas ut två gånger om dagen.

*

Efter att följ Ellen Krauss insats i ” Så mycket bättre” hade man onekligen lite förhoppningar på hennes person. Men att bygga nästan uteslutande ett helt program om när hon kom ut som gay känns inte tillräckligt. Ingen liten sak för henne absolut, men vallgraven runt naveln känns på tok för grund och urgröpt. Det musikaliska valet stärker dock programmet en aning.

Även om man sedan tidigare vetat att Birgitta Ohlsson var sjuk, så berör hennes program. Hennes öde känns påtagligt orättvist. Om det nu skulle finnas någon rättvisa i det hänseendet. Trots all information och kasten mellan hopp och förtvivlan fortsätter hon att kämpa.

Då väjer man företrädesvis för att skrapa djupare på hennes uttalande Emmanuel Macron, och hennes frågeställning om hon hade förändrat det politiska landskapet, och om hon blivit partiledare och en av de framträdande
spelarna på den politiska planen. Allt man önskar henne är tid.

*

Då den Ryska Federationen i strid mot all gällande folkrätt invaderade Ukraina. så valdes Joakim Paasikivi, inte bara för att han tillhörde rätt vapenslag utan för sitt prydliga och städade yttre, att uttala sig om den uppkomna situationen. I alla fall om man skall tro honom själv. Mycket om programmet handlar om krig och om hur delar av hans släkt tvingades fly det krigsdrabbade Finland.

Han redogör också för sin militära utbildning i ett svensktalande regemente i Finland, samt för sin krigsplacering i Afrika. Det finns över huvud taget inte mycket i programmet som inte på ett eller annat sätt kan härledas till krig. Vilket kanske inte är så märkligt. Musikvalet överraskar dock ibland något. Hemma i våningen på Östermalm hängde porträttet av farfars far, Joho Kusti Paasikivi. Han var Finlands president 1946-1956.

Ingen avundsvärd uppgift då Finland slagits på det besegrade Tysklands sida. Konflikten Ryssland-Ukraina får givetvis sin beskärda del i programmet. Han förklarar varför förra årets Ukrainska offensiv till skillnad mot vad han först trott inte lyckades.

Han resonerar också om krigets möjliga skeenden. Vad han och många med honom säkert undrar? Blir det gentlemannen Trump och skådespelarens Zelensky som tillsammans med Putin får sätta sig ner och lösa knäckfrågorna.

Tyckte ni tiden sedan tidigare var ur led? Sommar, sommar, sommar…