Det är en stor kakbuffé som Gudrun Brunegård har dukat upp inför intervjun. Dagen till ära bjuder hon på kardemummakaffe och dagen efter åker hon till Stockholm för att sätta igång riksdagsarbetet på allvar.
Det är en ny verklighet som väntar för sjuksköterskan från Vimmerby. En verklighet hon knappast kunde drömma om något år före valet 2018. KD:s siffror var i botten – och det var osäkert om partiet ens skulle överleva riksdagsspärren.
– Det var en rysare. Jag är med i partistyrelsen och vi hade ett internat några månader före valet och då låg vi på runt tre procent i mätningarna. Hur ska vi kunna ta oss upp till fyra procent? var frågan. Sedan höll Ebba Busch Thor ett uppmärksammat tal på Hönö om en ny feminism, en ny jämställdhetspolitik ur kristdemokratisk synvinkel. Det bidrog till att väcka folks uppmärksamhet. Sedan var det partiledardebatt på både Aftonbladet och Expressen och Ebba gjorde väldigt bra från sig. Då började våra siffror skjuta i höjden. Sedan steg vi hela valrörelsen någon tiondel varje dag, säger Gudrun Brunegård, som dock menar att det inte är en särskilt stor överraskning:
– Det har ganska länge varit så att när SOM-institutet i Göteborg tittat på vad människor tycker i olika frågor och lagt över det på de olika partiernas ståndpunkter, så har Kristdemokraterna en potential mellan tolv och 15 procent. I vissa fall upp till 20 procent. Tyvärr är det betydligt färre som ser det som ett möjligt parti att rösta på.
Vad beror det på?
– Jag har varit med i två valutvärderingsgrupper och där har vi konstaterat att det finns vissa frågor där folk har förutfattade meningar om oss som inte stämmer med verkligheten. Det handlar om att man tror att Kristdemokraterna vill avskaffa den fria aborträtten trots att vi sedan mitten av 90-talet står bakom den nuvarande abortlagstiftningen. Många tror också att vi är homofober, vilket verkligen inte stämmer med verkligheten. Flera av våra ledande företrädare är öppet homosexuella.
"Brutit fördomarna"
Gudrun Brunegård tar en klunk till av kaffet. Det blir mycket kaffe under långa dagar i riksdagshuset i Stockholm.
– Det finns en automat precis utanför mitt rum, så det blir många koppar varje dag.
Efter att ha varit i princip helt uträknade lyckades KD göra en stark valspurt och landade på 6,3 procent. Gudrun Brunegård ser partiledaren Ebba Busch Thor som en stor anledning till framgång.
– Hon har varit duktig på att klä kristdemokratisk ideologi i nya ord, i att formulera vår politik på ett sätt så att det blir mer lättillgängligt. Hon har i över ett års tid varit en av de mest förtroendegivande och populära partiledarna. Hon har brutit fördomarna om partiet. Vi har också fått en väljarkår som är stryktålig även om det blir stormar mot oss.
Har det känts hopplöst att vara kristdemokrat tidigare?
– Det skulle jag inte vilja säga. Men vi hade en serie från 1998 års val där vi sedan sjunkit i val efter val. Profilen på våra kurvor var inte rolig. Jag är tacksam för att Ebba med sitt sätt och sitt energiska arbete och personlighet lyckats vända det hela. Jag vet vad partiet står för och jag tror att allmänheten också vet det.
"Måste göra mitt bästa"
Men trots det starka valresultatet blev det ingen riksdagsplats för Gudrun Brunegård. Jimmy Loord blev den ende kristdemokraten från länet i riksdagen, vilket ändock var en stor framgång för partiet.
Allt blir inte som man tänkt sig i slutändan.
Första gången Gudrun Brunegård valdes in i en politisk församling var, visserligen inte helt bokstavligt, mot hennes vilja.
– Jag blev invald i kommunfullmäktige mot min vilja och då fick jag en känsla av att nu måste jag göra mitt bästa, så att väljarna som har visat mig det här förtroendet inte blir besvikna. Den känslan är minst lika stark i Sveriges högsta beslutande församling. Vi stiftar lagar som påverkar människors liv. Jag är tacksam för det stöd jag har och det är många som hör av sig och ger goda råd samt uppmuntran. Det är både roligt och stimulerande, men också förpliktigande. Jag är beredd att arbeta hårt för att göra ett så bra jobb som möjligt i all min begränsning och ofullkomlighet.
"Fick dra efter andan"
Jimmy Loord valde att lämna riksdagsarbetet efter bara några månader. Då blev det Gudrun Brunegård som fick chansen att företräda KD från länet.
– Det var lite omtumlande. Det var första dagen i februari som Jimmy ringde upp mig. Jag vet att han pratat om att han skulle vara pappaledig, så jag trodde att det var några månader det gällde. Jag ställde en kontrollfråga och förstod då att det var för gott det gällde. Jag fick dra efter andan och tänka ett varv till. Jag pratade med min man om det också och han var tyst i fem sekunder. Sedan sa han att det inte var någon skillnad om jag åkte norr- eller söderut. Han hade en ganska krass inställning till det hela.
Hade du ens kunnat tänka dig det här några år innan valet?
– Jag kände att det vore väldigt roligt att få möjligheten att jobba i riksdagen, men våra opinionssiffror var länge så låga att inte ens ett mandat kändes troligt. Det hade varit oärligt gentemot väljarna om jag toppat både landsting- och riksdagslistan. Det hade skapat förvirring och jag var inställd på att köra en omgång till i landstinget.
Hon tycker i efterhand att det blev en bra lösning.
– För mig var det roligt att få den här nystarten, att få lära ett nytt yrke kan man säga. Man fastnar lätt i en identitet och många såg mig nog som en sjukhuspolitiker. Jimmy är bara 40 år, han har möjlighet att återvända till riksdagen längre fram, men nu ville han jobba närmare hem. Han vill kunna lämna barnen på morgonen, gå på uppvisningar och vara med på utvecklingssamtal.
Fanns det någon tvekan från din sida om du skulle ta det?
– Jag var väldigt sugen på det och var det även tidigare. Jag tog ingen fajt för det och bedrev ingen personvalskampanj, men nu blev det bra som det blev. Jag är väldigt glad över att Jimmy tog min plats som oppositionsregionråd.
"Ännu mer delaktig nu"
Men just när Gudrun Brunegård börjat bli varm i kläderna och komma in i riksdagsarbetet dök det upp en stor politisk kris på hemmaplan. Kommundirektören i Vimmerby sjukskrev sig och kommunalrådet Ingela Nilsson Nachtweij pekades ut som ett arbetsmiljöproblem.
– Början på hösten var väldigt splittrad. Jag minns att jag fick ta ett viktigt samtal hemifrån i samband med riksdagens öppnande. Vimmerbysituationen var så akut och allvarlig att jag var tvungen att ge den tiden. Vid ett par tillfällen hoppade jag över möten i Stockholm för att ta möten i Vimmerby.
Känner du att det blir svårare att få tid till politiken i Vimmerby?
– Nej, tvärtom. Nu när jag sitter i fullmäktiges presidie känner jag mig ännu mer delaktig än under mina nio år som landstingsråd. Någon mandatperiod var jag borta en tredjedel av gångerna. Det är också väldigt bra ordning här i Vimmerby, så jag har möjlighet att delta på de flesta sammanträden som är.
"Börjar få en trygghet"
Hon är snart inne på ett år som riksdagsledamot och tror att situationen i Vimmerby är på väg att stabilisera sig.
– Jag hoppas att det kan bli lugnt och att alla kan se framåt. Jag fick tre månader före sommaren här uppe och det var bra. Då lärde jag mig att hitta, rutinerna, arbetssättet och personkontakterna. Det är ett väldigt annorlunda sätt att arbeta på. Man har inte så många fasta punkter i sammanträdeskalendern, men man fyller veckan med möten, inläsning och skrivjobb. Anders Åkesson (centerpartistisk riksdagsledamot reds.anm.) beskrev det en gång som att vara på Almedalsveckan året runt. Varje dag får jag 20 inbjudningar till olika seminarier och konferenser och då måste man lära sig att sålla bland dem.
Börjar du lära dig det?
– Jag börjar få en trygghet i det. Det här kan jag prioritera och det här kan jag släppa. Kristdemokraterna och Moderaterna jobbar väldigt nära varandra, så vi har gemensamma förmöten. Men de har helt andra resurser än oss. Vi kan inte matcha de andra. Sverigedemokraterna har samma som Moderaterna och för att inte prata om Socialdemokraterna, som har ännu fler att dela upp arbetet på. Jag behöver försöka göra ett lika bra jobb som partierna som är större. Jag delar på en politisk sakkunnig med en annan och även om det är en person som har jobbat länge med frågorna och är jätteduktig, så får man dra mycket av lasset själv.
Det kan kännas lite ensamt ibland, säger hon.
– I både kommun- och landsting är man ett sammansvetsat team. Det här blir lite annorlunda.
Mycket fokus på skolfrågor
Frågorna Gudrun Brunegård arbetar med är förstås många. Men hon har lagt stort fokus på skolfrågor under sin tid i riksdagen.
– Det har varit en hel del diskussioner efter att Skolverket presenterade sitt förslag strax före jul. Men grundproblemet är att svenska elever har för få undervisningstimmar. Eleverna hinner inte med allt man vill ge. Skolverkets syfte var att skriva lite luftigare, så att inte lärarna känner samma press. Men det ger inte fler undervisningstimmar. Det överlämnar man till läraren att bestämma. Vi kommer fortsätta driva att svenska elever behöver mer lärarledd undervisning. Sverige ligger under andra OECD-länder kring undervisningstimmar. Vi har mer självstudier och lärarlös undervisning, trots att det är bevisat att bästa förutsättningen för en elev är att en lärare förklarar något för en. Vi behöver få till fler lärarledda timmar. Ett gammalt KD-förslag är att förlänga läsåret med en vecka för att komma upp i ett OECD-snitt, säger hon och fortsätter:
– De senaste decennierna har skolan blivit en experimentverkstad. Det har pågått ända sedan kommunaliseringen. Med ett större statligt ansvar skulle skolan garanteras mer enhetlighet och rättvisa. När många kommuner har ekonomiska bekymmer finns en stor oro.
Brunegård menar att lärare måste befrias från det administrativa jobbet.
– Det behövs fler lärare först och främst. Även om man har rätt bra antagning till lärarutbildningen är det många som hoppar av. Lärarna har det stressigt och får inte det stöd de behöver. Man behöver ändra och förbättra, så att lärare blir befriade från det administrativa jobbet. Det behövs fler vuxna och fler som ger elever med särskilda behov stöd. Därför avsätter vi mer pengar än regeringen gör i vår budget.
Infrastruktursatsningar
En annan fråga som förföljt riksdagsledamöter från länet är den om infrastrukturen.
– Den är väldigt viktig, både för våra företag och våra invånare. Tåg är ett tidseffektivt och miljövänligt sätt att förflytta sig på. Man kan sitta och jobba under resans gång. Det är också jätteviktigt med bra transport för de produkter som tillverkas i länet. Vi behöver få hit varor, byggmaterial och livsmedel. Vi är inte intresserade av höghastighetsbanor om det dränerar resurser så att det går ut över underhåll och utveckling av de befintliga linjerna. Det behövs en utbyggnad av stambanorna, men det behövs också satsningar på mindre banor som Stångådalsbanan.
En annan viktig fråga, som både hon och Jimmy Loord lyft mycket, är mer viltstängsel till Kalmar län. Där jobbar man vidare, säger hon och påpekar även att åtgärder för att begränsa vildsvinsstammen är en viktig fråga.
"Just nu är de jättestora"
Jag för samtalet framåt ett par år. Valet 2022 kan bli minst lika dramatiskt som det senaste. Alliansen, som lyfte borgerligheten till helt nya nivåer 2006, är ett minne blott. Men närmar vi oss ett nytt, konservativt block bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna?
– Det är framför allt Jimmie Åkesson som pratar om det. För att man ska kunna regera tillsammans måste man ha någorlunda stor, vid och djup gemensam syn på viktiga värden och ideologiska frågor. Det var det som gjorde att alliansen kunde hålla ihop i så många år. Man har en stark värderingsmässig grund. Det har vi inte gentemot Sverigedemokraterna. M, L och C står vi närmast ideologiskt.
Men en alliansmajoritet är väl knappast sannolikt?
– Man ska inte låsa sig för någonting. Liberalerna har en ny partiledare, med en helt annan inställning än tidigare hade. Det är inte omöjligt att få ett borgerligt block.
Gör inte Sverigedemokraternas storlek det till en omöjlighet?
– Just nu är de jättestora, men frågan är hur långvariga de kommer vara på den nivån. Att tycka något i en opinionsmätning och rösta vid valet är två olika frågor. De fick inte det stöd man trodde i det senaste valet heller.
Kan du tänka dig ett regeringssamarbete med SD?
– Som jag ser det behöver de göra upp med en del av sin historia och markera varje människas lika värde oavsett ursprung, och visa att det är lika viktigt för dem som för andra.
Gör det att du inte kan tänka dig ett regeringssamarbete?
– Det finns många väljare som tycker att vi borde samarbeta med SD, men som jag sa – av ideologiska och värderingsmässiga skäl har jag svårt att se ett samarbete. Jag kan inte se det i dag. Det kan jag se med Moderaterna och Liberalerna när de kommer loss ur januariöverenskommelsen.
Så du tror att alliansen kan återuppstå?
– Så som Socialdemokraterna backar är det inte alls omöjligt att det återigen kan finnas ett utrymme för borgerlig majoritet, om vi är starkare än de socialistiska partierna. I ett sånt läge tror jag även att Centerpartiet skulle vara med.
Rymdpolitisk talesperson
Har Gudrun Brunegård klickat med någon oväntad politiker från ett annat parti?
– Det är en rolig fråga. Det finns en moderat, Marie-Louise Hänel Sandström, som jag har mycket gemensamt med. Hon är distriktsläkare till yrket. Hon ansvarar för rymdfrågorna hos Moderaterna och jag är också rymdpolitisk talesperson för KD.
Rymdpolitisk talesperson, alltså?
– Ja, så är det. Så vi går på gemensamma seminarier och hon är Göteborgare och de är nästan alltid trevliga. Tomas Kronståhl (socialdemokrat från länet reds.anm.) är också en väldigt trevlig prick. Men det är verkligen så i riksdagen – nästan ännu mer än i kommunen – att man skiljer på sak och person. Det kan vara hätska debatter, men när man fikar efteråt är det hur trevligt som helst. Det finns vänsterpartister som gör att man drar efter andan på grund av deras retorik, men de är jättetrevliga att prata med. Strax före jul debatterade jag med en socialdemokrat och hon var utstuderat retorisk, använde ganska kraftiga fördömanden och uttryck om mig och Kristdemokraterna. Men hon är en jättetrevlig person som har hjälpt mig till rätta. Man får verkligen vara noga med att skilja på det som händer i talarstolen och det som händer utanför kammaren.
Samhället verkar bli allt mer polariserat och människor från olika politiska läger tycks komma allt längre från varandra. Tror du att det kan bidra, att de bara ser eller läser det som händer i talarstolen?
– Det är skrämmande. Den som bara hör debatten och kanske inte klarar av att se att det är ett retoriskt grepp. Jag försöker avhålla mig från det och vara saklig.
Har du drabbats av något?
– Jag har varit besparad, men man får vara beredd på att det kan hända. Det är mycket hårdare attityd numera i sociala medier. En del tappar känslan för att det är en annan människa av kött och blod på andra sidan. Vi avhumaniserar varandra och det är en fara. Därför är det viktigt att vara saklig, säger Gudrun Brunegård.
Vi har pratat i över en timme och jag har fyllt många sidor med anteckningar. Några timmar senare väntar riksdagsarbetet på Gudrun igen. Något hon inte ens kunde föreställa sig för ett par år sedan.