Ja, såna man hade när man var liten och som kallades ”kalasbyxor”. (Varför??? Hade man dom bara på kalas eller?) Dom korvade sig, och sömmen var aldrig där den skulle och grenen hängde nere vid knäna. Mysigt!
Låg hemma sjuk i helgen och skulle äntligen se en deltävling i ”Mello” och var lite nöjd över att det var just den som en viss primadonna från Hollywood-fruar skulle delta i.
Nu skulle jag minsann såga henne vid fotknölarna ihop med mina popcorn. Men - jag erkänner att mellan hostattackerna infann sig något märkligt juckande under mitt täcke som var min kropp som liksom ”diggade” hennes låt! Kvinnan är ju ingen sångerska alls men låten var ju galet trallvänlig. Dagen efter kom jag på mig själv flera gånger med att gå och nynna på hennes jäkla ”la la Gunilla”.
*
Jag måste ha tänkt, ”kan hon så kan jag” för sen minns jag bara att jag har kalasbyxor som sagt och alla strålkastare är på mig. Ena sekunden var jag programledare, andra var jag tävlande och jag vann och fick göra hundratals intervjuer och blev en stjärna. Hmmm… önskar jag kände någon drömtydare som kunde… eller nej förresten. Det är nog tur att jag inte gör det.
Men lika ödmjuk som Gunilla är, lika ödmjuk är jag när jag tillkännager nyheten att nästa år, då ska jag stå där i snygga kläder och vanliga strumpor och ta hem hela skiten!
Ewa-Lena Ek