Jag sjöng innan jag kunde prata har mina föräldrar berättat så jag var bara en meter när jag stod på mitt rum och mimade till Vackra ballader framför min spegel. Jag skulle bli sångerska och helst också skådis. I Hollywood. Dit kom jag inte, men hamnade i ett dansband i Finspång, där jag sen blev kvar i nio år.
Fick vara med och släppa en fullängds-cd och det var häftigt att höra sig själv på radion ibland. Turnerade en hel del i Norge där dom ÄLSKAR dansbandsmusik. Och är stolta över det! Jag minns att vi fick skriva många autografer. (Jag tror dom gillade oss, men jag förstår inte norska så helt säker är jag ju inte.) Tröttnade på att åka runt efter några år och lade av.
*
Sen ville jag testa sången kombinerat med skådespeleriet och sökte till en krogshow på Palace i Norrköping. Fick rollen, och ignorerade länge att jag även skulle dansa ÅTTA danser som en inhyrd koreograf i Linköping skulle lära mig. En kväll hamnade jag dock i något jag fattade efteråt var panikångestattack. Jag kände att jag tagit mig vatten över huvudet här. Jag skulle aldrig fixa det ”perfekt”. Det gjorde mig rädd och feg så jag sa upp mig med omedelbar verkan. Och såg aldrig tillbaka.
När jag sen fick barn, var han så tråkig i början och sov så mycket så jag började baka för att ha något att göra. Då kunde jag inte nöja mig med hallongrottor att ha i frysen, nä plötsligt satt jag med doptårtor i tre våningar till någon bekant och hamnade till och med på slutauditionen på ”Hela Sverige bakar”.
*
Jag var dock för ”vanlig” för att komma till tv-inspelningen. Jag som tyckt i hela mitt liv att jag stuckit ut, stack inte alls ut tillräckligt. Synd, men känner jag mig själv rätt så hade jag fegat ur ändå och sprungit och gömt mig när kamerorna kom fram.
Nu senast fick jag till min stora lycka bli en i sånggruppen DollyDots, där vi sjöng rockabilly/50-60talsmusik. Men kände att jag inte hade tiden och orken som behövdes nu så jag har tagit en paus. På obestämd tid. Precis när det började hända en massa skoj och bokningarna ramlade in. Vi får se hur det blir.
Jag måste känna att jag gör allt perfekt. Annars ä jante mä’ som Karlsson på taket sa. Någongång ska jag ta reda på varför jag har så stort behov av att vara perfekt, min strävan efter att inte vara mellanmjölk.
Ewa-Lena Ek