Jag ger mig iväg. På jakt. Efter lyckan att finna dom som ska förgylla min frys hela vintern. Jag är redo! Jag är så oerhört uppspelt att jag får påminna mig själv att andas.
Jag har ett ställe – no shit Sherlock? Det har ALLA – ett eget hemligt fantastiskt ställe som ingen känner till. Jag ger hellre bort mina organ på svarta marknaden än att avslöja det stället för någon annan levande människa. Så det så!
Jag parkerar bilen, jag går med bestämda steg till ”startplatsen” för man gör som man alltid har gjort… Men.? Plötsligt hör jag ett ljud. Jag blir rädd att det är en älg eller vildsvin, så jag överväger att springa till bilen för att ha en chans att överleva.
*
Men jag väntar, och hör att älgen börjar vissla… hm… jag kollar in i den soldränkta dungen. Där under en gran ser jag rakt ner i något som liknar ”djävulsgapet” i Ronja Rövardotter. Men det är en kalsongklyka på en man med sliten träningsoverall. SOM PLOCKAR MINA KANTARELLER!!!!!
Alltså!!! Det här kan inte vara sant. Jag sover och försöker vakna ur min mardröm. Men nej, han är där. Lika verklig som sanningen att någon mer har ”mitt” svampställe som sitt. Mitt hjärta brister. Jag kommer aldrig mer hitta ett liknande, som lovar full pott varje sensommar. Aldrig mer kommer jag känna upphetsningen av det gula guldet som står där och lyser mot mig och vill förgylla mina gräddsåser till fläskfilén.
*
Nej jag tänker inte leta efter ett annat ställe. Jag tänker tjura länge nu. Kanske till och med känna att jag vill gå fram till gubben och knuffa honom lite (försiktigt) och kalla honom ”svampställeknyckare”! Nä… tjänar inget till.
Går till bilen. Åker hemåt. Funderar på hur jag ska kunna nästla mig in i någon annans ställen… Men som sagt, vi svenskar har vissa saker vi inte pratar om. Hur mycket pengar vi tjänar, vilket parti vi röstar på och var man har sina kantarellställen.
Skit också.
Ewa-Lena Ek