De vanliga ljuden är sjungande toner av glada eller ledsna barn. Vattenkranar som ständigt sätts på och stängs av efter att eleverna varit på rast och lekt så att de “törstar ihjäl”. Eller små snabba fötter som går snabba steg upp och ner för trapporna eller fram och tillbaka i korridorerna.
I slutet av korridoren ser jag skyltarna med texten “damer” och “herrar” på toalettdörrarna. Jag stannar.
Jag hittar mig själv i ett fastfruset läge.
Jag funderar en stund på vad som händer i mig när jag läser på skyltarna.
Det händer, som det alltid gör, mycket på en gång i min hjärna.
Jag blir medveten om att vi vuxna lär små, små barn att deras könstillhörighet kommer att vara betydande för hela deras liv. Redan nu, på lågstadiet ska de minsann förstå det.
***
Jag kommer att tänka på min tid som pedagog i förskolan. Jag minns att barnen, oavsett könstillhörighet, klädde ut sig i prinsessklänningar eller lekte med bilar och dinosaurier.
Jag satt ofta vid legobordet och byggde med lego samtidigt som jag åskådade de andra olika lekarna som barnen hade igång runt mig, samtidigt.
Barnen hade ingen aning om vad som skulle komma att utmana dem senare i livet, de bara gjorde det som de kände för, just där och då. Här och nu.
***
Jag tittar på skyltarna igen och försöker att förstå varför skolan anser att låg- och mellanstadieelever noggrant behöver syna sin egen könsidentitet innan de går in på toaletten för att göra sina behov.
Jag har hört alla möjliga förklaringar genom mina alla år som lärare på olika skolor.
Killar kissar visst i papperskorgen och tjejer vill ha det rent.
Ah, ni fattar. Jag kan fortsätta i all evighet.
I min värld har vi alla samma ansvar för att hålla rent efter oss, var vi än varit.
I min värld har det ingenting med könsidentitet att göra.
I min värld handlar det om hyfs. Eller kanske vett och etikett.
***
Kanske är vi många som anser att vi som är vuxna behöver jobba hårdare med vett och etikett istället för att fokusera på att dela upp oss i alla dessa olika grupper, som vi så gärna gör. Vi vill sätta etiketter på alla vi möter. Vi har våra fördomar, även om vi gärna håller dem instängda i en liten låda inom oss.
Lösningen är inte att segregera oss mer och mer. Jag vill påstå att världen behöver stå allt mer enad. För att vi ska överleva på den enda jord vi har.
Vi behöver ena oss på många plan.
Vi behöver börja i det lilla.
Vi kan till exempel låta barn få vara barn. Låta barnen få vara precis så som de vill, i sin egen identitet. Lära barnen att förstå att en toalett är just det. En toalett. Inte en plats där de ska klura ut vad de faktiskt har för könsidentitet.
De kommer att hitta den i sig själva under livets gång. Jag är säker på det.
Madelene Knutsson