Sen har man ibland haft turen att möta de som man vill göra avgjutningar av guld till eftervärlden, som fått en att fälla glädjetårar när man gått hem därifrån men då har jag inte basunerat ut det på samma sätt som när man varit missnöjd.
SÅ tråkigt, och SÅ småaktigt.
När jag nu plötsligt fick en stroke på synnerven i ena ögat i början av sommaren så blev jag chockad, ledsen och livrädd.
”Vad är det människan säger???” Ögonläkaren pratade förvisso ganska bra svenska men jag bad henne säga det igen… sakta. Jag blev nästan förbannad. Vadå STROKE?? Synnerven?? Jag?? Jag är i mitten av livet och ”sånt där” får väl gamla och sjuka människor…. Väl?
*
Där och då började en tid, som jag hade planerat ganska annorlunda. Nu - En sommar med massor av möten med sjukvården, såsom läkare, specialister, sköterskor, busschafförer som tog mig till alla besök. Det var väl ingen skitkul sommar direkt, men som många sa; ”det kunde varit så mycket värre”. Den tanken tordes jag aldrig ens tänka klart.
Jag gick in i folk, i saker, jag såg inget åt vänster alls så jag fick vrida hela mig för att se. Jag tordes absolut inte köra bil, fick spränghuvudvärk så fort jag gick ut i dagsljus så jag hade solglasögon på hela tiden i början. Skojade om att jag var släkt med Stevie Wonder, men grät inombords. Fan va pinsamt med solbrillor på Ica!
*
En dag när jag satt på bussen hem från magnetröntgen så slog det mig hur fantastiskt vi har det ändå! Alltså, wow! Vi människor som bor i Sverige har det ganska så GALET bra! Vi som får ta del av den här sjukvården som många klagar på.
Jag förstår fortfarande inte hur alla dessa personer fixade och trixade så att det fanns tid för mig, akuttider och det kändes som att alla gjorde sitt yttersta för att hjälpa mig.
Tårarna kommer när jag skriver, för jag blir så rörd! Att bara få sitta och prata en stund med sköterskorna som tagit hand om mig när jag varit rädd, eller att inte ens behöva fundera på hur jag ska ta mig till sjukhuset. Man får ju gratis bussbiljett för tusan! I hur många länder får invånarna det?
*
Jag sitter här nu med ett öga som är lite lite bättre men full syn får jag inte tillbaka och det är jag ledsen över MEN aldrig mer kommer jag säga eller ens tänka nåt taskigt om vår sjukvård eller dess personal.
Ni som väljer att jobba inom sjukvården kanske känner er orättvist behandlade ibland av oss patienter men TACK från hela mitt hjärta för att ni finns och hjälper oss, när vi är små, sjuka och livrädda.
TACK för att ni hjälpte mig att se klart när jag blev blind.
Ewa-Lena Ek