GÄSTKRÖNIKA: "Det är inte ditt fel, det kommer det aldrig vara"

Du gör ingenting fel! Du ska vara den du är, och ingen har rätten att bestämma hur du ska eller inte ska vara!

Ingen har rätt att bestämma om du ska sminka dig eller inte eller hur du ska sminka dig.

Ingen har rätten att bestämma vilka av dina killkompisar det är okej att prata med och vilka det inte är okej att prata med. 

Eller vilka tjejkompisar det är okej att hänga med och vilka som inte är okej.

*

Alla lögner, det ligger inte på dig! Det är han som hittar på och vinklar allt så att det ska se ut som att det är ditt fel, att det är du som gör alla fel! Men du vet sanning och innerst inne vet han också

Ingen har rätt att kalla dig könsord, berätta för dig hur värdelös du är, hur ful du är eller att det inte är någon annan som vill ha dig för att nästa sekund, när du har brytit ihop totalt, ta tillbaka allt och istället berätta hur mycket personen älskar dig. Det är inte kärlek! 

Alla ser hur du mår, hur du gömmer dig undan och allra mest din familj. Och du ska inte behöva gömma dig, du ska inte behöva känna skam.

*

Det du behöver göra är att prata med någon, bara du pratar med någon! Den personen kommer lyssna, även om ilska och avsky över vad din så kallade kärlek utsätter dig för kommer skölja över henne eller honom, så kommer personen lyssna. Och personen kommer hjälpa dig vidare för att få ett stopp på det helvete du går igenom.

INGEN ska behöva gå igenom det, och speciellt inte en tjej i 14-15-årsåldern.

Så gör det för dig själv och för ditt framtida jag! 

*

Räddningen för mig blev att den här personen flyttade. Vi höll fortfarande kontakten, men jag började hitta tillbaka till mig själv, min familj och mina vänner och började bygga ett nytt liv, mitt liv!

Kontakten med honom rann ut i sanden..jag hörde inte av mig och han hörde inte av sig.

Jag har bara berättat för en person vad det egentligen var som hände och det gjorde jag egentligen enbart för att det gick rykten om att personen som gjorde mig så illa var på väg att flytta tillbaka till stan. Blotta tanken på att träffa honom igen gjorde mig illamående och alla minnen började komma tillbaka, jag som trodde att jag var av med honom för alltid.

Och det var sådan lättnad att någon nu visste, visste vad jag gått igenom. 

*

Jag har gått vidare, men känner att det är mycket hat och förakt till mig själv som fortfarande förföljer mig. Hur kunde jag bara låta det fortsätta? Varför slog jag mig inte bara fri? Men det finns nog inga enkla svar på det.

Jag behöver öppna upp den här lådan som ligger gömd långt där inne, börja prata om det, berätta min historia som jag gör här. Börja bearbeta allt, gå till botten med det så att jag äntligen kan slå mig fri! 

Och det jag skulle säga till mitt 14-15 åriga jag och till alla ni andra som läser detta som kanske känner igen er - prata med någon! Hitta modet att prata med någon ni känner att ni kan lita på så att ni också kan slå er fri! För det är inte ditt fel, det kommer det aldrig vara.

Anonym