Ni vet när man är nere och inte vill. Vill inte svara när bästisen ringer, vill inte gå utanför dörren, vill ingenting. Jag har känt så några dagar då och då, som många av oss gör, även torsdagar, men har lärt mig nu att det inte spelar någon roll. Det är bara att pallra sig iväg, för efteråt mår jag ALLTID bättre. Inte bara bättre - jag känner livslust, det sprakar på insidan och jag har glömt varför jag förut var så nere. För jag har fått sjunga. Inte bara det, utan det är stämsång tillsammans i grupp, och jag släpper alla tankar på annat och bara låter mig ledas av vår ljuvliga körledare.
*
Jag har förut funderat över det här med fotbollsklackar - en stor skara folk, ofta män, som vrålar och skriker för att någon ska sparka en boll till en särskilt avgränsad yta. Vad är grejen? Men nu vet jag! Det handlar ju om att de vill skråla i grupp! Det är deras form av körsång! Det är deras mindfulness!
Ja, just mindfulness. Det är precis vad det är. Under körsången förvandlas jag till en buddhistmunk som djupandas. Det är mitt mest effektiva sätt att få vila från tankarna som ständigt snurrar. Få pausa från diverse livskriser, förväntningar och besvikelser, vila från alla ”tänk om…”. På den där timmen varje torsdag är det bara sången och stämmorna. Vi blir som en enda stor klump av NUUUUUU. Inget förflutet, ingen framtid. Bara nu. Världen utanför pausar, på riktigt.
*
Jag tvekar inte en sekund på att fysisk aktivitet är hälsofrämjande - såklart det är. Men, att träningens enorma status i samhället endast handlar om hälsa måste vara felaktigt. Det måste också handla om något mer, mest troligt en utseendehets som vi alla åker med i. För hade det varit hälsa som var grejen skulle sång ha minst lika hög status, och det skulle trängas lika många körsångs-magasin på Pressbyrån som tränings-magasin. Nej, ett stelt knä fixas kanske inte av knäsång, men det själsliga måendet. Inte bara det förresten - en googling bort hittar jag artiklar om forskningsresultat som visar på “minskad risk för blodpropp”, “immunförsvaret påverkas positivt” och “körsång kan hjälpa människor med depression att snabbare bli friska”. Om det inte räknas till hälsa så vet jag inte.
Jag minns att min egen tanke då jag anmälde mig till kören var “egentligen borde jag ju ta min timmes egentid till att träna” - för det är liksom det jag fått lära mig. Det ska alltid vara högsta prio. Flåset. Såhär är priolistan:
-
Plocka ur diskmaskinen
-
Fyll diskmaskinen
-
Lägg barnen
-
Finns tid över: Ut och spring, eller lyft en tung grej, lägg ned den, lyft den igen osv osv.
Nej, det behöver inte utesluta varandra, det vore väl underbart om varje morgon började med yoga, fortsatte med en löptur i det gröna för att sedan möta upp en skara människor med helt olika bakgrund och sjunga tillsammans. Men, det går inte alltid. Och då måste man ju välja.
Jag vill sjunga i kör varenda dag. En timmes sång i grupp. Jag undrar när det kommer införas friskvårdstimme varje dag på alla jobb. Så kan man väl få välja mellan flås och sång. Eller så kör man varannan dag sång och varannan dag flås, det kan jag väl också gå med på. Namaste.