Festivalen är ett så kallat ”burn”, som bygger på ett antal principer. Tre av dessa principer är Gifting, Leave No Trace och Radical Inclusion.
Gifting handlar om gåvor. På denna festival säljs inget, köps inget, byts inget. Gåvor uppmuntras däremot. Det är minst sagt upplyftande att få befinna sig i en sådan miljö några dagar, där någon åker förbi på en enhjuling och bjuder på godis eller mat, eller där man själv erbjuder någon en enhörnings-gnuggis (ni vet en sån där tatuering man fick på kalas när man var liten).
Ta emot - utan krav på motprestation eller tillbaka-gåva. Ge. Det är ganska sällsynt med sådant i vardagen, när man tänker efter. Det är tjänster och gentjänster, byten och försäljning. I höst tänker jag sätta upp en skylt: ”Plocka gärna plommon i vår trädgård, så många du vill”. Tänk om det kryllade av sådana skyltar, vore inte det härligt?
*
Leave No Trace handlar om att man helt enkelt inte lämnar något skräp efter sig. Inte bara efter sig själv förresten, utan alla uppmuntras att ha en liten påse med sig att stoppa diverse saker som hamnat fel i, även om skräpet kommer från någon annan. Nästan som att det blir lite skattjakt tycker jag. Jag var oerhört nöjd varenda gång jag plockat upp ett godispapper eller en tejpbit. Jag kände att jag gjorde skillnad. Tänk om vi alla hade den känslan, att det här är vår kollektiva jord, vi ska kollektivt ta hand om den. Städa den. Putsa den. Omfamna den.
Radical Inclusion handlar helt enkelt om att alla får vara med. ”We welcome and respect the stranger.” Sån enkel grej som att hälsa på varandra även om man inte pratat innan. Typ hälsa på nivå fem.
*
Hälsa på nivå fem var ett uttryck jag hörde i en show av poeten Bob Hansson för många år sen, och han hade själv hört det av Dalai Lama tror jag. Jag minns det såhär; när man träffar en person så läser man av varandra i vilken slags hälsning man ska ge. Man vill inte visa sig för kärleksfull, vill inte lägga sig på en för hög nivå, innan man vet vilken nivå den andre är på.
Ni vet, man ser någon man känner igen, men vet inte om den känner igen mig, så man hälsar bara lite svalt. Vill inte riskera att blotta strupen. Så man kanske lägger sig på nivå två vad gäller hälsningen. Men, tänk om vi alltid skulle lägga oss på nivå fem, oavsett person. Alltid. Tänk er VÄRLDEN!
*
Det var också en av mina morgonjoggs-funderingar, att vi generellt är alldeles för restriktiva med våra hej. Jag joggar, ser en annan person på gångvägen en bit fram. Personen har en hund. Vi två och hunden KAN vara de enda som är vakna i Vimmerby i just denna minut. Jag närmar mig. Gör mig redo att hälsa, kanske inte på nivå fem men i alla fall en trea. Men personen tittar inte på mig. Hon håller blicken stadigt på hunden. Så det blev inget hej. Jag borde förstås sagt hej ändå men jag väntade på ögonkontakten.
Visst är väl det märkligt? Vi vet ju båda om att just nu är det bara vi två på denna gångväg. Ändå låtsas vi inte om varandra.
*
Ja, Radical Inclusion skulle vi bli bättre på, generellt. För det skulle göra världen lite bättre. Och det är ju så enkelt! Så mycket enklare än att engagera sig politiskt eller odla egen sparris. Bara ett ynka hej. Gifting och Leave No Trace kan vi också bli bättre på i bara farten. För bara TÄNK hur bra vi kunde göra världen om vi alla hjälptes åt. Det behöver inte ens vara krångligt. Det kan vara det enklaste i världen.