Exempel nummer 1; när jag INTE lät hjärtat sätta gränserna:
Det är sommar, barnen leker med kompisar och solen steker. Jag känner mig mör efter en halv sommar då jag både är mamma, jobbar röven av mig och får besök av älskade vänner stup i kvarten. Allt utvecklande och fantastiskt, men ÅH så skönt det ska bli att ikväll vara bara vi, bara vi fyra grundbultar i livet. Kidsen, min make, och jag. Leva lite priviligerat medelklassliv i vår stuga och ta ett kvällsbad. Kanske titta på Zootropolis för femte gången denna sommar (OBS älskar Zootropolis, ser den gärna en sjätte gång nu bums). Mysa järnet, baaaara vi. Nu ska vi strax åka.
– Får min kompis sova över hos oss?
*
Frågan kommer sådär rakt på och helt utan förberedelse, som den alltid gör. Åh andra sidan kommer den just alltid, så jag borde väl ha lärt mig att jag alltid ska ha ett genomtänkt svar i byxfickan, men det har jag inte. Hjärtat är tydligt, hjärtat vill sätta gränser här, hjärtat ropar, nej förresten VRÅLAR;
– NEJ! Det blir inget följa med och sova över hemma hos oss! Ikväll är det bara vi fyra och kvällsbad och långfilm!
Men vad säger munnen? Jo, munnen vill ju vara en sån där skön morsa som alltid säger ja till lek med kompisar så den säger;
– Ja jo jamen det ska väl gå bra, om det går bra för hennes föräldrar?
Och det går så bra, så bra. Så då åker vi. Hjärtat är ilsket och ger mig bannor men vi bränner ut till stugan, sommartider hej hej, och suger i oss det sista av julisolen innan den går ned bakom trädtopparna. Barnen är glada och det är övernattningsfeeling och jag är så slut, så slut.
Nästa dag; jag är fortfarande slut inombords. Men solen skiner/steker, barnen vill bada och den stora uppblåsbara krokodilen är redan uppblåst. I strandväskan packar jag med vatten, jordnötter, solkräm, och en god bok (som jag inte kommer att ha en chans att läsa för att jag måste livvakta tre barn. Men det gör detsamma.) Nu går vi.
*
Fem stekheta timmar senare:
– NEEEEEEEJ! vrålar det i mitt inre. Jag har precis fått syn på att kompisen, det barn jag själv inte fött, har en rödrosa nyans över hela kroppen. Axlarna börjar närma sig kokt kräfta. Jag har glömt att smörja in henne! Mina barn ville smörja in sig innan vi lämnade hemmet, men hon ville byta om på stranden och istället smörja in sig då. Ja det går väl bra. Om det inte hade varit för att jag GLÖMDE.
Paniken som sprider sig. Kall känsla i kroppen. Sedan varm. Sedan kall igen.
– Nu ska vi gå upp! Upp ur badet! Vi ska gå in genast!
– Men vi vill bada mer!
– Nej! Upp till stugan! Nu direkt!
In i stugan, ned med persiennerna, in till grannen och låna kylbalsam, badda med kalla handdukar. Inga blåsor i alla fall. Aloe vera, after sun, Zootropolis. Okej, det är bara att ta tjuren vid hornen. Det här går inte att mörka, hon kommer förstås aldrig att få komma hem till oss igen, sånt fattar man ju. Djuuuupt andetag. Så ringer jag hennes föräldrar. Ber om ursäkt sjutton gånger redan innan jag förklarat vad som hänt.
Bra jobbar. Bra att jag sabbat all framtida vänskap för mitt barn med hennes bästis. Bra.
(Nej, de är fortfarande vänner och ”sånt händer” sa föräldrarna, men jag har ju uppenbart blottat min fullkomliga ofullkomlighet som vuxen livet ut.)
Så kan det gå när man inte låter hjärtat sätta gränserna.
*
Exempel nummer två, när hjärtat fick sätta gränserna:
Jag hade känt det länge, att jobbet var fel för mig. Inte kollegorna, inte arbetsplatsen, utan själva jobbet. Arbetsuppgifterna, arbetstiderna, ansvaret. Innerst inne visste jag det nog redan några veckor in i det. Men det var en arbetsplats jag länge velat jobba på, det var lite nyp-mig-i-armen-känsla över att överhuvudtaget ha fått chansen. Hur skulle jag kunna släppa den?
Jag fick vikariat efter vikariat på tjänsten, och på sikt såg det ut att kunna bli en fast tjänst. Drömmen. Fast heltidstjänst på det här fantastiska stället. På pappret. Hjärtat däremot, sa nej. Tydligt nej. Minns när jag väl fick erbjudandet om den fasta tjänsten. Hur hjärtat sa/ropade/vrålade nej nej nej nej NEJ! Hur munnen sa; javisst.
Och jag velade och tänkte och funderade och frågade alla jag kände om vad jag skulle göra, när ett annat jobb dök upp. Ett deltidsvikariat på en annan arbetsplats. På pappret mycket sämre. Osäkert och deltid. Jag ville inte bestämma, för rädd att ångra mig. Så jag betalade till och med femtonhundra kronor till en coach för en timmes digitalt möte. Vågade inte lita på hjärtat, ville att den dyra coachen istället skulle ge mig sanningen. Det gjorde hon, på sätt och vis. För när jag satt där och insåg att jag betalat femtonhundra kronor bara för att HON skulle säga vilket alternativ jag skulle välja, fast jag själv redan visste det, blev allt så tydligt.
Så jag gjorde det. Jag valde det ovuxna, det oansvariga, det inte alls rimliga alternativet. Jag lät hjärtat sätta gränserna.
Men pensionen då?! Men pengarna då?! Men de höga elräkningarna då?!
Ja, hur ska det gå? Den som lever får se.
Men känslan efter att ha låtit hjärtat sätta gränserna, när det alternativet faktiskt fanns på bordet, är mäktig. Tänk att jag gjorde det. Att jag valde mig själv. Att jag vågade välja mig själv. Inte mallen. Inte reglerna. Inte plånboken. Bara mig själv. Shit, vilken grej. Jag blev min egen idol.
Så kan det gå, om man låter hjärtat sätta gränserna.