Kanske gräddnougaten… den är ett säkert kort. Å andra sidan är det väl ganska trist med säkra val, kanske borde jag gå på något helt wild and crazy, typ apelsinkrokant? Eller, kokoskolan är ju EGENTLIGEN den godaste, men den tar så kort tid att äta. Okej, nu måste jag ta ett beslut, nu har jag tänkt orimligt länge på det här, det är dags att skicka vidare till nästa person på middagsbjudningen här. Men vilken ska jag ta?! Oavsett är det ju gott - men problemet är att om jag tar en så missar jag de andra…
Gott nytt år! Nystart, fräsch början, en ny chans. Yoga varje morgon, leva i nuet, bli bättre. Prestera bra på jobbet men inte stressa, vara världens bästa morsa men inte curla, spara men också unna sig. Lätt som en plätt. Men framförallt; acceptera och hantera att jag alltid kommer att leva med min FOMO.
Vad hette det förresten innan det hette FOMO? (Fear Of Missing Out) Det kanske helt enkelt bara hette “rädslan att missa den roligaste festen”. Själv har jag en rejäl portion av detta, har jag förstått såhär vid 36 års ålder. Jag är så rädd att missa vad det än kan vara. Eller att ha missat något som redan är förbi. “Om jag hade valt annorlunda då, vad hade det blivit av det?” På gymnasiet inser jag, såhär i efterhand, att jag säkert hade trivts bättre om jag valt något inom skrivande eller annan kreativ inriktning, men istället valde jag Naturvetenskaplig linje för att ”då stänger jag inte vägen till någon högskoleutbildning”. Tjugo år senare har jag fortfarande inte bestämt vad jag ska bli, fortfarande inte studerat på universitetet, fortfarande inte skaffat mig vuxenskap. Kanske skulle jag bli programmerare? Fast då kan jag ju inte bli barnmorska? Och om jag blir barnmorska kan jag ju inte fortsätta jobba som teaterpedagog?
*
Och nu är jag morsa också, och ska inte bara hantera min egen FOMO utan också mina barns. Eller ja, barnen är ju än så länge hundra procent Carpe diem Namaste YOLO, men för egen del tänker jag ju sjutton steg framåt för varje beslut jag tar - eller INTE TAR - gällande barnen. Det är verkligen ett maratonutmaning gällande acceptans, att förlåta sig själv och undvika total utplåning orsakad av FOMO.
Jag borde väl öva mig på att ångra mig. För jag är inte längre livrädd för monster, snabba rutschkanor och Kommandoran - jag är livrädd för ÅNGER. Och därför funderar jag på stora beslut så länge att de nästintill ätit upp mig innan jag vågar hoppa. Om jag nu överhuvudtaget vågar, vill säga.
*
Man lär så länge man lever, sägs det. Och så är det ju, förstår jag gång på gång. Jag tror att jag varit inne i varenda liten vrå av mitt innersta och så plötsligt hittar jag en hemlig dörr och vips så fanns sjuhundra nya vinklar och vrår med känslor och tankar och lärdomar. Och FOMO, för att jag inser att det såklart finns ÄNNU fler vinklar och vrår bakom en ANNAN dörr - och tänk om de är roligare?
Och här är valfrihetens dilemma. FOMOn ställer sig i vägen för Carpe diem, Namaste och YOLO. Och plötsligt spelar det ingen roll att man kanske faktiskt HAR valt den roligaste festen, för man är liksom inte där mentalt. Så deppigt. Men andra sidan av myntet är desto ljusare - för om man lyckas skrämma bort FOMOn och närvarar på riktigt på den där festen som kanske är den absolut sämsta - så är den festen klart bättre än den som man inte deltar mentalt i. Och då bestämmer man plötsligt själv vilken fest som är bäst.
Gott nytt år!