Hostan brukar sitta i länge för henne. Torrhosta, rethosta, vad det nu är för hosta. Så hennes pappa går in för att trösta, få henne att somna om. Men det går inget vidare. Hon är trägen, hostar och gråter. Värre och värre.
Han kommer ut med henne i vardagsrummet, hostan stegrar och hennes förtvivlan också. Vi förstår att det nog är krupp, som hennes storasyster hade i samma ålder, och går ut på altanen med henne invirat i ett täcke. Sval luft är bra för att minska svullnaden på stämbanden, och vi försöker lugna så gott det går.
Men hon låter sig inte lugnas som hennes storasyster gjorde för några år sedan, utan hon hostar och fräser och skriker och gråter, mer och mer. Jag försöker vara trygg men paniken rusar uppför ryggraden; det känns som att hon inte kan andas. Och andningen är ju... ja, den är ju livsviktig. Det handlar om sekunder. Jag försöker låtsas vara lugn allt vad jag kan där jag sitter på pinnstolen med det käraste jag har invirat i täcken och filtar, och säger till hennes pappa att ringa 1177.
– Det är 50 minuters kö, säger han.
Vi kan inte vänta femtio minuter. Hon hostar och kippar och det kommer upp slem och hon börjar få panik. Jag också. Den skenar nu.
– Ring 112 då! säger jag till hennes pappa.
*
Det känns overkligt att ringa 112 och jag vet ju att det säkert bara är krupp men jag är inte helt säker och det är mitt barn. De pratar med oss och frågar om hennes tillstånd, undrar om slemmet är vitt, och vi svarar samtidigt som vi sätter på Greta Gris på den andres mobiltelefon. Under samtalet sansar hon sig. Greta Gris gör sitt jobb. Hon kan andas. Hon kan andas.
- Hon har lugnat sig nu, det är ingen fara längre.
- Vi skickar ändå en ambulans för att vi vill kolla henne.
En minut senare ser vi ambulansen komma upp för gatan. Två ambulanssjuksköterskor kommer med visir och full mundering, upp på vår altan. Tiden stannar. Min lilla unge tittar på dem misstänksamt. De frågar om de får lyssna på hennes hjärta. Och jag, som är van att köra över henne på det viset att jag inte hinner vänta på hennes godkännande om mornarna när overallen ska träs på och skorna knytas, tänker att “inte kan ni stå här och vänta på att hon ska våga säga ja”.
Men de väntar, tålmodigt, på hennes godkännande. Och så nickar hon. De frågar om de får ta hennes blodtryck, med den där klämman på fingret. Väntar återigen på hennes godkännande. Hon avvaktar, och nickar.
Aldrig har jag sett ett barn mötas med den respekten. Och just i den stunden vet jag vilket jobb som är viktigast i hela vida världen.
*
Efteråt får vi veta att allt är okej, och hon får en nalle av ambulanspersonalen. Jag ber om ursäkt för att vi ringt trots att det ju inte behövdes, men de försäkrar mig om att det var bra. Min tacksamhet vet inga gränser.
Vi sitter kvar där på altanen. Jag med hjärtat i famnen. Och alla filter faller. Alla hinnor och murar och skydd kring det som är på riktigt. Det blir så tydligt, vad som spelar roll. Och den grå massan som är ett vardagsmaraton av vakna-mata-lämna-jobba-hämta-skjutsa-handla-lägga på repeat i oändlighet förvandlas till ett regnbågsfyrverkeri. För i skenet av ambulansens sirener syns plötsligt livets kärna.