Nej, inte skriker, det är inte rätt ord. Jag hör någon som vrålar. Vrålar är inte heller det rätta ordet… Det är ett ursinnesvrål. Ett rytande.
Jag saktar in, stannar på trottoaren. Ser mig om. Jag är ensam. Vad gör jag? Har ingen telefon. Min första instinkt är att springa vidare. Att låtsas som ingenting. Att lämna. Jag gör en ansats och joggar vidare några meter. Hör det igen. Stannar. Jag vet ju att det är nu jag måste agera. Jag får inte bara gå. Jag vet inte vad som händer i den där lägenheten, men om någon mer än den som skriker befinner sig därinne så är det farligt. Jag kan inte lämna. Smyger mig närmare lägenheten. Lyssnar till orden. Det är tydligt att personen skriker på någon. Svordomar och hädelser. Jag upplever det som hot. Jag tycker också att jag uppfattar att mannen som skriker - för det är en man - nämner ett kvinnonamn.
*
Vad gör jag nu? Tvekar, vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Ska jag knacka på? Det vågar jag inte. Inte själv. Jag måste knacka på hos en granne. Hos en, för mig, främling. Klockan är över 21 en söndagskväll och jag knackar på hos någon jag inte känner. En äldre dam kikar på mig bakom gardinen, och öppnar tveksamt dörren. Jag förklarar lite tafatt vad jag vill, fast jag väl inte riktigt vet vad jag har tänkt mig att vi ska göra.
– Men jag tänker att man inte bara får gå. Säger jag. Hon är snäll och ger sig ut i mörkret med mig, vi går närmare lägenheten - förstår vilken det är - och lyssnar från utsidan. Det är tyst, men så börjar det skrikas igen. Hon hör också. Hon börjar fundera på vem det är som bor där, går igenom grannarna och blir tillslut säker på vad han heter.
– Men han bor ju ensam, jag förstår inte vem han skulle skrika på. Hon resonerar sig fram till att vi kan ringa grannen som bor mittemot - kanske har den personen sett något genom fönstren. Jag tänker att jag egentligen tycker att vi ska knacka på, men vågar varken föreslå det eller göra det. Vad har vi att sätta emot tsunamin av ursinne vi hört genom väggen? Vi går in i hallen hos den äldre damen och hon ringer grannen med fönster mittemot ursinneslägenheten.
– Har du sett något? Vi hörde ju att han skrek.
– Nej, jag har inte sett något, svarar grannen i telefonen. Det är ju hockey nu så vi tittar på den.
– Jaha, är det hockey? Kan det vara därför han skrek då?
– Ja, han är ju hockeytokig så det är nog det.
– Jamen då är det så, då är det hockeyn. Hon känner sig helt säker när hon lägger på. Det var hockeyn. Han skrek på TV:n. På domaren. Hon ber mig skicka ett sms när jag kommer hem så att hon vet att jag är framme tryggt, och jag joggar hem. Märklig känsla ändå, VET vi att det var hockey? Tänk om det ändå inte var så.
*
Den äldre kvinnan sa vad mannen hette, och jag kollar upp honom på Facebook när jag kommit hem. Ser att vi har gemensamma bekanta och hör av mig till en vän som känner en vän.
“Det är helt lugnt, det var LHC som spelade ikväll”, får jag till svar. Jag kan andas ut, och undrar hur sport kan väcka sånt ursinne i en människa? (Är det lugnande eller oroväckande?) Känner mig också lite dum, lite bortgjord, som gjort sånt stort rabalder över något som visade sig vara ingenting. Men känner också att det var helt rätt. Att jag fick öva mig. Att jag nästa gång kanske kommer våga knacka på. Ta med en granne, och knacka på.
Det är inte pinsamt att kolla att allt är okej. En märklig tanke jag själv fått efter den här händelsen är att jag, ibland när jag kommer sent hem från jobbet, tänker: “Så skönt att jag inte behöver vara rädd att någon ska slå mig för att jag kommer hem sent.”
Vad är det för tanke? Hur kan det ens vara så att någon i den här världen ska behöva vara rädd för att komma till sitt hem? Nu var det bara hockey, men i så många fall är det något helt annat. Och nästa gång ska jag inte bara höra mig för, jag ska knacka på.