Men det fanns en mortel. Och med den lekte Samuel-August. Morteln var stora tåget. Mortelstöten var lilla. Tut tut, lek lek.
På väg ut till vår sommarstuga, en av de där dagarna som kan vara sommarens sista dag, får barnen titta på skärm i bilen. (En toppen-serie om två superhjältar i Paris som de är helt uppslukade av.) De tror att vi bara ska hämta något och sedan åka hem igen, men vi vuxna vill stanna några timmar.
"Men åh! Det finns inget att göra här! Kan vi få se på skärm i så fall?"
Nej, får de inte, för vi är såna där jobbiga föräldrar. Det klagas och gråts och det krälas på golvet i desperation efter superhjälte-serien.
*
Men sen kommer den. Leklusten. Smygande in i varenda ven och artär och cell i barnens kroppar.
"Får vi låna din kortlek? Den där mini?"
De menar den lilla, den som är hälften så stor som en vanlig kortlek, som jag köpte på en loppis i Barcelona.
De ska inte spela med den. Inte trolla heller. De ska leka.
De delar upp de klädda korten mellan sig, och vardagsrummet påbörjar förvandlingen till en annan värld. Även festen att prata i imperfekt inleds. Ni vet, sådär som man gjorde. "Jag var en prinsessa. Jag hade magiska krafter." Jag hör deras röster inifrån lekvärlden.
– Jag hade en flygande matta.
– Jag hade en kanin.
– Jag hade en bebisdrake.
När som helst kan det explodera, för så funkar det. Ena stunden bästa vänner, och andra stunden dödsfiender. Det ingår i deras jobb; att lära sig konflikthantering. Att upptäcka vad det är att vara människa.
*
Om jag nu bara struntar i att värdera. Om jag skiter i att ropa ut att "barn måste ha tråkigt, för det är då kreativiteten vaknar." Jag menar, vafan vet jag. Jag har väl ingen aning.
Men ett vet jag; mina ungar leker med min gamla kortlek i vårt sommarstugevardagsrum.
En tummad kortlek.
Samuel-August lekte med en mortel, och de leker med en kortlek.
Det är en klysha att "bara fantasin sätter gränser".
Men det är en sann klysha.