Jag sitter på tåget och slår upp min bok av Alex Schulman. Den är för tung egentligen, borde haft en pocket, men jag bedömde ändå att de extra grammen var värt en läsestund på tåget.
Mittemot mig sitter guldklimparna, gullvipporna, älsklingarna, barnen. Vi har lekt lapp-leken och vi har intern-skämt som ”Martin badpojken” och Adnans hamster. Nu har de skärmtid. De är barn av sin generation.
När jag slår upp boken trillar flera bokmärken ut. Ett gammalt kvitto som jag slänger, de andra två är skapade av min yngsta. En grön post-it-lapp med darriga stora versaler, ett gulligt budskap, och ett färgglatt kantigt utklippt hjärta med regnbågar, moln och spretiga färgsjok.
*
Håller i pappersbiten. Den är en av många. Varje dag kommer en hel hög hem från förskola och fritids. Jag försöker hålla ordning och skriva datum och sortera bort en del, spara det andra.
Nu, när jag håller i det urklippta hjärtat, är det ett av hundratals. En i den ständiga striden av papperspyssel som vill ta över vårt hem. Som tar sig in i jackfickor, i skolväskor, i handskfacket i bilen. Oändliga och störiga. Men här på tåget, när jag får se den utan de andra, unik i sin form, hälsar en känsla från framtiden på. En känsla av hur jag slår upp en annan bok om tjugo år, med samma bokmärken. Det urklippta hjärtat, nött i kanterna. Den gröna post-it-lappen. Hur de, likt kol efter många år, har förvandlats till diamanter. Något som inte tillverkas längre, som inte går att få tag i. Som inte alls överbelamrar mitt hem längre, som inte ens knackar på. Dess värde bränner i min hand, nu när jag förstår. Nuet är för stort. Att jag får ha er hos mig, såhär mycket, såhär nära, går inte att ta in.
*
“Tuggummit smakar hångel” säger jag till barnen när jag hämtat dem och vi tuggar varsitt i bilen påväg hem en torsdag. Det är eucalyptus. Min stora säger att det “smakar kallt” och min lilla vill hellre ha melonsmak. “Varför smakar det hångel?” frågar de, och jag berättar om högstadiediscon när vi gick till Statoil för att köpa tuggummi och lukta gott i munnen, så att man kunde möta den mjuka tungan hos en kille i parallellklassen.
*
På andra sidan gången sitter en trio skräniga nittonåringar. De pratar om fyllan igår. ”Men vem var han på cykeln? Jag kommer bara ihåg att det var nån på en cykel haha och att du började sjunga om nån som heter Maja haha”. På håll låter det som att de har varit på Lustiga huset och nu försöker reda ut hur det hör ihop. Jag minns det där. Banden som skapas när man varit utom kontroll tillsammans, reder ut gårdagen med bultande huvuden och torra munnar.
Den banan har jag klarat. Jag är på nästa level. Det är en märklig känsla. Tiden. Tanden. Hur den biter, hur det blöder. Hur det läker, hur det känns. Hur man lever i den.