Barnen är glada, det är harmoniskt i familjen. Ljust när vi vaknar, ljust när vi somnar. Sommaren väntar runt hörnet. Det händer nu.
*
Så vaknar jag i natten. När skygglapparna ligger i nattduksbordslådan. Och jag minns vad som också händer nu. Att det parallellt med syrendoft och äppelblom finns ett barn som dör i sin förälders armar. Ett till barn. Ett till. Tusentals. Åter tusentals.
De klumpas ihop till en för mig okänd massa. Men jag vet ju.
Jag vet ju, att varje barn är någons allt.
Medan jag cyklar hem i sommarkvällen, förbi sommargrönskan och sommarönskan, ligger någons barn begravt i bombrester.
Ett barn som inte ens vet varför. Finns det ett varför? Ett barn som hade en favoritmat och en favoritfärg. Ett barn som hade en bästa vän och kanske skoskav. Ett barn som många gånger skrattat sådär mycket att hon nästan kissat på sig. Ett barn som aldrig mer ska få skratta så igen.
*
Jag tänker att det är som i en bok vi har som heter ”Samtidigt som”, av Lisen Adbåge. Samtidigt som något händer här, händer någonting där. En ond version av Samtidigt som..
Samtidigt som jag oroar mig för att mina barn får för lite sömn efter “en saga till och så en saga till”, väcker en mamma sitt barn mitt i natten för att hon är övertygad om att det är deras sista tillsammans.
Samtidigt som jag tjatar och lockar och mutar för att mina barn ska äta grönsaker, riskerar en pappa sitt liv för att hitta mjöl till sina.
Samtidigt som jag saknar mina barn för att de sover hos sin mormor, saknar en annan sitt barn för alltid.
Det händer nu. Och jag ligger här i natten och känner.
Det hjälper inte.