Någon ser tidens tand framför sig. Generationerna som löser av varandra.
– Men vad händer sedan då, när vi går bort? Då vill man ju att sakerna stannar i släkten? säger någon.
– Vi får väl göra som mormor, skriva lappar och tejpa på baksidan av möblerna, svarar en annan.
För så gjorde min morfar på ett skåp. Tejpade upp en lapp med information om att när han går bort ska min pappa ta över skåpet. En mysig upptäckt, en hälsning från andra sidan.
*
Jag gillar idén. Jag vill också sätta lappar. Men jag vill skriva något annat. Kanske;
“Den här ska mitt barn få när jag går bort.
Eller mitt barnbarn.
Eller en vän.
Eller en granne.
Eller en avlägsen släkting.
Eller någon jag aldrig ens har träffat.
Men bara om den vill.
Den här ska inte tas över av någon på grund av skuld, eller som ett försök att hålla mig kvar. Jag finns gärna kvar, men inte i ett överbelamrat hem eller ett förråd, utan i era samtal, i era minnen. På platser vi varit på tillsammans.
Jag önskar finnas kvar i er utan tyngd, och utan krav. Jag önskar att ni känner er alldeles fria och trygga i att jag finns kvar utanför det här skåpet, där jag tejpat upp denna lapp. Med skåpet har ni mitt fulla förtroende, att göra vadhelst ni önskar.”
*
Kanske att jag skulle skriva någonting om var skåpet kommer ifrån, vem som haft det innan mig. På tramporgeln kan jag skriva och berätta om hur det var ett impulsköp från ett auktion där jag ropade in den för en 50-lapp, och sedan inte hade en aning om hur jag skulle få med den hem. På gitarren kan jag skriva att jag fick den i födelsedagspresent efter den där Hultsfredsfestivalen som gick åt helvete, och hur jag sedan spelade bort skammen. På skåpet kan jag skriva, att det kommer från min mormor.
Men jag vet inte, allt det där kan lägga en förväntan och en “den här kan vi inte göra oss av med”-känsla.
Vi är inte saker.
Våra relationer är inte saker.
Saker ska användas, människor ska älskas. Inte tvärtom.
Visst kan det vara underbart med ett smycke som gått i arv - om man på riktigt tycker om det och vill bära det. Men inte om det ligger undanstoppat i ett skrin och aldrig nyttjas.
*
Nej, det ska jag vara tydlig med på mina lappar. Att jag gärna finns kvar. Att de gärna får bära mig. Men utan kedjor och tunga möbler. Inuti hjärtat och själen, lätt som en fjäder, kan jag åka snålskjuts istället.
“Du ska få min gamla potta när jag dör.
Om du vill.”