Men man vet aldrig vad som är tur. När man har flyt eller oflyt.
Det finns en saga jag hört någonstans om en man som har en häst, och hästen rymmer. Vilken otur, säger grannen. Kanske, kanske inte, säger mannen. Nästa dag kommer mannens häst tillbaka tillsammans med två vildhästar som mannen lyckas fånga. Vilken tur, säger grannen. Kanske, kanske inte, säger mannen.
Mannens son ska rida in vildhästarna, och bryter då sin fot. Vilken otur, säger grannen. Kanske, kanske inte, säger mannen. Nästa dag får de veta att krig brutit ut i landet, och att alla unga män ska kallas in som soldater. Men eftersom mannens son brutit foten och är skadad blir han befriad. Vilken tur, säger grannen. Kanske, kanske inte, säger mannen.
*
Ja, ni fattar grejen. Så jag missar bussen i Göteborg och tänker ”Vilken otur”. Jag får vänta 20 minuter på nästa buss. Då visar det sig att bussen körs av Sveriges vänligaste busschaufför. Han skojar och är glad och när jag är osäker på hur jag ska ta mig till mitt boende för natten kör han en station längre än bussens slutstation. ”Det händer bara en gång vart hundrade år” säger han med glimten i ögat.
Jag vet inte hur det här låter. Det kanske inte känns som att det var så stor grej. Men effekten av hans vänliga handling är att jag känner för att vara snäll mot alla jag möter för resten av mitt liv. Vilken tur att jag missade den första bussen.