En och en halv månad i nya huset. Fem veckor på nya jobbet. Trettiofem dagar i Vimmerby. Och det går fint, det börjar landa. Men jag har också insett, en gång till, att jag nog aldrig kommer hitta hem. Att hemlängtan kommer att flyta i blodet på mig. Att vi två måste bli vänner. För oavsett var jag är så längtar jag hem. Jag kommer aldrig riktigt fram. I Stockholm längtar jag hit, och här längtar jag till Stockholm.
Men vad längtar jag efter? Vad är en stad, en plats, ett hem? Vad är det jag saknar?
Jag saknar inte buss fyra som går från Gullmarsplan till Radiohuset. Jag saknar inte Fridhemsplans trafikbrus. Jag saknar inte tunnelbanan, inte ens de gamla, charmiga vagnarna. Jag saknar inte Naturhistoriska Riksmuseet, som jag besökte två gånger under mina nästan tio år i Stockholm. Jag saknar inte Rålambshovsparkens parklek (trots att den är fantastisk), saknar inte Kronobergsparken och inte Gamla stans kullerstensgator.
Jag saknar inte ens Stadsteatern, Kulturhuset och Turteatern i Kärrtorp. Inte just nu. Men jag saknar annat.
*
Jag saknar Stefan.
Jag saknar Skipper.
Jag saknar Lisa G och Gabbe och Mickan och Dalel och Stefan och Julia och Anita och Kerstin och Jens och Karin och Tobbe och Nora och Gro och jag saknar Atema och... Ja, ni fattar grejen. Jag saknar människorna. Gänget. Rösterna. Det kravlösa hänget. Som enligt vissa forskare är meningen med livet. Själva vägen till lycka.
Jag saknar överraskningspannkaksfrukostarna. Men inte gafflarna, inte knivarna, inte de varma hallonen vid sidan av. Inte pappershattarna och ballongerna. Inte ens pannkakorna i sig. Utan munnarna som åt pannkakorna. Näsorna som sög åt sig av pannkaksoset. Jag saknar köttet och blodet och själarna där innanför. Jag saknar ”På spåret ikväll?”-smsen och ”Yes, köp med chips”-svaren. Jag saknar lättheten som kommer efter år ihop i samma stad.
Jag var så trött på dig, Stockholm. Så trött på den isande blåsten och på stämningen vid T-centralen. Men wow vad du är vacker, såhär på håll. Avstånd är bästa sminket.
*
I min hemby är det som att svära i kyrkan om jag säger att jag älskar Stockholm. Det finns ett förakt där. Det finns fnurror på tråden, olösta knutar. När jag berättar för en barndomsvän att ja, jag bor kvar i Stockholm, säger hon att hon inte kan med den stan.
Och jag undrar vad hon menar. Ja, jag fattar vad hon menar, men jag menar vad hon EGENTLIGEN menar. Vad är det hon inte kan med? Vad är det hon faktiskt avskyr? Jag önskar att vi kunde vara mer specifika. När vi slänger oss med fördomar och sanningar till höger och vänster, så önskar jag att vi kunde ge det några fler ord. Vara lite mer nyanserade, precisa och exakta.
En bekant till mig tror att Stockholm är gången mellan pendeltågen och tunnelbanan, den stressigaste platsen i hela Sverige. Men för mig är Stockholm, såhär efter flytten, loppisen vid Bergsunds strand och basketplanen vid Sofiaskolan. Och i själva verket är det ju båda. Någon anser det vara okej att spotta på Stockholm för att man sparkar uppåt, och visst, jag är med på den tanken. Men jag tycker ändå det som är mest rimligt är att torka av allt spott med en handduk och artikulera istället för att spotta.
Vad är en stad? Vad är Vimmerby? Är Vimmerby de där klimatförnekarna som hånade den globala klimatdemonstrationen på sociala medier? Eller är Vimmerby eldsjälarna som samtidigt stod på torget med mikrofonerna i handen? Och vem bestämmer svaret?
*
När jag för mer än tio år sedan gick på en folkhögskola fanns en soffa i internatets allrum. Det var den fulaste soffan jag någonsin sett. Men aldrig har jag saknat en soffa så mycket som jag saknat den soffan. Tiden som går gör den bara vackrare och vackrare.
Hemlängtan har gjort sig ett bo i mig, och såhär på håll kan jag se så mycket fint med dig, Stockholm, som jag inte såg förut. Du blir så ljuv på avstånd.
Här har jag hälsat på några grannar, börjat fläta nya band. Men hemlängtan har jag i blodet. Jag tar den med mig vart jag går.