Jag har en egen hårsalong. Den är inte så fancy direkt. Ska sanningen fram är det inte riktigt en salong, det är bara två hyfsat billiga frisörsaxar och ett aningen retro förkläde i plast med kardborrefäste. Min hårsalong uppstod 2007 när jag gick på folkhögskola i Arvika, och har varit mer eller mindre aktiv under åren. Numera klipper jag oftast gratis, men efter att trycket blev så hårt under folkhögskoletiden kostade en klippning under en period ”valfri summa över 20 kronor”.
Min hårsalong heter ”Gyllene saxen” och vår slogan är ”Det växer ut igen”. Hela affärsidén bygger faktiskt på just det; det växer ju ändå ut igen. Det är bara hår herregud. Det är väl inte så noga?
Men det ska man akta sig för att säga högt. För enligt många är det ju VÄLDIGT noga, det här med hår. Och hur håret ska skötas. Som vore det den sista vita noshörningen på jorden. Som vore en kluven hårtopp den sista droppen vatten i öknen. Så ska det vaktas.
*
Därför lider jag av obotlig frisörskräck. Inte för att det alltid blir för kort och för att frisören aldrig förstår hur jag vill ha det och för att jag inte vågar säga till, men för jag vet att jag missköter det. Att jag inte gör enligt regelboken. Jag har inte besökt en (riktig) frisör på mer än tio år. Jag minns så väl mitt sista besök. Jag bokade en drop in-tid på något fräckt ställe i Stockholm, slog mig ned i stolen och tänkte att det kommer bli en mysig stund med hårpill och schampodoft. Tji fick jag. Frisören fick någon slags chockreaktion när hon släppte ut min hårknut.
– Det är ju helt snett?! Vad har hänt?
– Det… det är en kompis som har klippt mig, stammade jag fram, för det var INTE ett alternativ att berätta att jag klippt mig själv framför spegeln.
– Men hur kan din kompis ha klippt såhär snett? Och luggen, har du klippt den själv eller?
– Eh, det var också min kompis.
– Det är alldeles för mycket hår i luggen. Alldeles för mycket.
Efter utskällningen bet jag bara ihop och lät henne gå loss med saxen. Sedan tog jag mig från salongen, rufsade till håret och började odla min frisörskräck. Hon betedde sig nästan som om jag förolämpat henne med mitt snedklippta hår.
*
Hur fick håret den här statusen? Det är väl ändå bara… hår. Eller? Jag har sedan mitt senaste frisörbesök blivit, om inte vuxen, så vuxnare. Jag tjänar pengar. Har ett sparkonto. Skulle kunna UNNA mig ett besök hos en riktig frisör. Men det går helt enkelt inte. Min fobi är alldeles för stark. Det är sen gammalt att jag inte gillar när någon är arg på mig, och att jag då dessutom ska betala för det är helt enkelt inte ett alternativ.
Det får bli salong Gyllene saxen helt enkelt. Framför spegeln. Och jag menar, vad kan hända? Som sagt: Det växer ut igen.