För ett antal år sedan, i ett läge då jag kände stor frustration gällande skolan, startade jag en blogg där jag skrev om skolan ur ett föräldraperspektiv. Att skriva hade för mig ett visst terapeutiskt syfte, men framförallt ville jag öppna upp för diskussion och debatt med andra föräldrar, med lärare, politiker och andra samhällsintresserade.
Ganska snart märkte jag dock att vissa, främst skolpersonal och en del politiker, ansåg mitt bloggande vara i det närmaste en fientlig handling. Jag kunde dock aldrig riktigt förstå vad det var i mina texter som uppfattades provocerande, för jag brukar nog för det mesta försöka vara resonerande och balanserad. Så småningom förstod jag att det verkade vara själva tyckandet i sig som var problemet. Som förälder ska man minsann inte få tycka om skolan, nej, vi ska lita på att skolan alltid sköter sitt uppdrag och framförallt ska vi hålla käft om sådant vi inte förstår oss på.
*
När allt funkar bra för barnet i skolan, när barnet mår bra, så är det hur lätt som helst att hålla käft och lita på att professionen gör det de ska. Det finns liksom ingen anledning till annat. Det är dock inte lika enkelt när man gång efter annan får hem ett gråtande barn som berättar om mobbning, kränkningar, våld eller för all del att de ständigt blir misstrodda av skolpersonalen.
När detta pågår under lång tid, man påtalar problemen, sitter i diverse möten men ingenting blir bättre, då är det väldigt svårt att vara tyst och att inte ifrågasätta. Vad jag har märkt är att det är väldigt lätt att bara bli avfärdad som ”en sådan där jobbig jävla förälder som ska hållas kort”. När skolan bara slår ifrån sig, slutar svara på frågor och visar tydligt att de inte alls vill samarbeta, de vill bara få tyst på de jobbiga föräldrarna.
Det finns såklart väldigt många fantastiska lärare och rektorer som verkligen tar tag i problem och ser till att eleverna mår bra och får rätt förutsättningar att lyckas med skolan. Jag vet flera jag gärna skulle vilja namnge här och berömma offentligt. Dessa har funnits både i kommunens skolor och i friskolor. Tyvärr har jag även några namn på min ”svarta lista”. Kanske har inte dessa haft rätt förutsättningar, rätt kompetens, eller också borde de ha valt helt andra yrken, vad vet jag?
*
Under åren har jag hört så många vackra ord, sett fina likabehandlingsplaner och liknande, men jag har både själv erfarit och hört andra vittna om missförhållanden som bara fått pågå under mycket lång tid, med resultat skolmisslyckanden, knäckt självkänsla och psykisk ohälsa hos barnen.
Vittnesmålen är många och sorgliga.
Vad jag ändå lärt mig genom åren är att det är viktigt att fortsätta kämpa för sina barn om de inte mår bra i skolan, jag vet faktiskt inte hur det skulle ha gått om vi inte gjort det genom åren. Jag vill göra klart att jag aldrig någonsin kommer att kontakta skolan och gnälla om småsaker, ifrågasätta undervisningsmetoder, bedömningar eller betyg, det skulle inte falla mig in.
Men om mitt barn blir behandlat uppenbart orättvist, respektlöst eller visar tecken på att må dåligt i skolan, då är det faktiskt min plikt att kämpa så mycket som det behövs. Därför kommer jag vara ”en jobbig jävla förälder” alla dagar i veckan om jag måste.
Magdalena Lidestam
Fotnot: Magdalena Lidestam bor i Överum, är fyrabarnsmor och folkhälsovetare. Hon jobbar idag på Arbetsförmedlingen i Västervik som arbetsförmedlare, främst inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Hon har tidigare varit politiskt aktiv för Moderaterna i Västervik, men har nu lämnat partipolitiken. Det stora intresset för samhällsfrågor finns kvar och Magadalena Lidestam skriver en krönika i månaden för vår tidning. Åsikterna som framförs är skribentens egna.