I många organisationer förväntas medarbetare vara ständigt positiva, nästan oavsett vad som händer och sker. Det kan till och med finnas som en uttalad regel att ”på den här arbetsplatsen har vi ett positivt förhållningssätt”, underförstått att kritik och negativitet inte är önskvärt.
En positiv attityd i all ära – det är såklart bra med positiva medarbetare och en positiv anda i organisationen men det behöver också finnas utrymme för ifrågasättande eller kritik vid behov, en utmanande attityd kan faktiskt bidra till en kreativ miljö. Undertrycker man detta kan det helt enkelt bli skadligt för organisationen. Om det råder en överdrivet positiv kultur, riskerar det att bli lågt i tak och en tystnadskultur kan växa fram. Ingen gynnas av det.
*
Om de som ifrågasätter eller kritiserar ses som ”jobbiga gnällspikar” eller ”bakåtsträvare”, medan de som är ständigt positiva till precis allting ses som duktiga medarbetare som förtjänar att premieras (kanske med nya, bättre uppdrag eller med en bättre löneutveckling), vad blir då resultatet?
Konsekvensen kan bli att medarbetare väljer att hålla tyst om sådant som inte funkar, eller att man inte protesterar mot uppenbart dåliga idéer, vilket i sin tur kan innebära dysfunktionalitet i organisationen. Det kan bli sämre resultat och utfall på många plan, till exempel när det gäller friska medarbetare, produktivitet och uppnådda mål.
Känslan hos medarbetarna kan bli att inte våga säga ifrån om missförhållanden, om arbetsbördan är för hög, eller om det finns problem att lyfta. Det kanske också blir ännu svårare att svara ärligt på frågan om hur man verkligen mår. Särskilt om man känner en överhängande risk att det påverkar löneutvecklingen negativt om man är ärlig med att man exempelvis känner sig stressad och otillräcklig i sitt arbete.
*
Jag hävdar att det finns allt att vinna på en större acceptans för negativitet och kritik. Att det är okej att lyfta upp sådant som inte känns bra, utan att det straffar sig. Här har vi alla ett ansvar, och alldeles särskilt chefer och ledare. Nej-sägarna och ”gnällspikarna” bör inte förtryckas och tystas ner, utan de bör lyssnas på. Ifrågasättanden, protester och kritik är inte alltid av ondo, utan det kan tvärtom behövas ibland. Det kan vara just sådant som utvecklar verksamheten, att frågor diskuteras, att man resonerar och ifrågasätter saker.
Sedan behöver vi alla tänka på att det är fullt normalt att livet går upp och ner. Allt behöver inte vara på topp hela tiden och det är verkligen inget att skämmas för att vi emellanåt har svackor. Kanske behöver vi alla faktiskt sänka våra förväntningar på att vara lyckliga och lyckade hela tiden. Om livet inte får lov att ha svackor så kanske det blir svårare att känna glädje när vi egentligen borde?
Ha nu en bra jul allihopa. Ta hand om er själva och varandra och ha lite lagom förväntningar. Blir julen inte lyckad kommer det nya jular, andra år. God Jul!
Magdalena Lidestam
Fotnot: Magdalena Lidestam bor i Överum, är fyrabarnsmor och folkhälsovetare. Hon jobbar idag på Arbetsförmedlingen i Västervik som arbetsförmedlare, främst inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Hon har tidigare varit politiskt aktiv för Moderaterna i Västervik, men har nu lämnat partipolitiken. Det stora intresset för samhällsfrågor finns kvar och Magadalena Lidestam skriver en krönika i månaden för vår tidning. Åsikterna som framförs är skribentens egna.