Ibland tänker jag på de jag mött som flytt från krig och som förlorat nära anhöriga. Aldrig någonsin glömmer jag ögonen på mannen som berättade att dottern förolyckats på båtfärden över Medelhavet, det blev ingen återförening. Inte heller glömmer jag den sorgsna blicken på den unge killen som hamnat i missbruk och svår psykisk ohälsa sedan han kommit till Sverige. Hur hans ögon tårades när han berättade om det liv han haft i hemlandet med sin familj, före kriget, när allt var bra. Nu var han helt ensam. Jag undrar ibland hur det gick för honom sen.
I mitt dagliga arbete möter jag personer som drabbats av svår ohälsa, som lider av både fysiska och psykiska besvär. En del har jobbat sig till utmattning och sjukdom. Det finns även de som mobbats svårt och som aldrig riktigt återhämtat sig. Andra lider av posttraumatisk stress, ångest och depression på grund av tidigare utsatthet för svåra upplevelser, våld eller övergrepp. Sedan har vi alla dem som lider av svår kronisk värk och extrem trötthet, där vardagen innebär en ständig kamp för att orka klara ens de mest basala göromålen.
*
Förutom att det finns ohälsa så är det vanligt att ekonomin kraschat för de som blivit sjuka, vilket inte precis förbättrar förutsättningarna för tillfrisknande. Genom åren har jag sett så många hamna mellan stolarna. Personer bollas mellan vården och olika myndigheter, men ibland finns ingen hjälp att få. Det är bedrövligt att upptäcka att de trygghetssystem man trodde fanns inte alltid går att lita på när hjälpen behövs som bäst.
Oerhört många människor befinner sig i riktigt svåra och ofta ganska hopplösa situationer. Dessa personer ska jag och mina kollegor hjälpa att komma ut i jobb, vilket naturligtvis inte är någon enkel sak. Det behövs ofta mycket stöd på vägen för att kunna komma tillbaka till ett fungerande arbetsliv. Vissa lyckas, men långt ifrån alla, trots att de kämpar hårt.
*
Med den insikten har jag blivit rejält provocerad av alla dessa klåfingriga politiker som självsäkert tror sig veta vad problemen är och vad som behöver göras, men som inte har en susning om verklighetens utmaningar. Vissa tror till exempel att det är så enkelt som att man får fler i arbete bara genom att lägga ner Arbetsförmedlingen och istället låta privata företag matcha arbetslösa mot jobb.
Precis som om ”bristande matchning” skulle vara det stora problemet, när det i själva verket är annat som påverkar betydligt mer, med en problematik som är oerhört komplex. Exempelvis är det en mycket stor andel inskrivna arbetssökande som lider av ohälsa eller att de står oerhört långt ifrån arbetsmarknaden av andra orsaker. Jag tror faktiskt att många skulle bli lite chockade om de fick den sanna bilden av verkligheten, hur stort antal personer det faktiskt handlar om.
*
Ibland hör vi politiker säga att de ”gör besök i verkligheten” när de ger sig ut på något litet tillrättalagt och riggat verksamhetsbesök. Senast för någon vecka sedan läste jag om att rikspolitiker skulle bjudas in och bo i en lägenhet i det utsatta området Skäggetorp i Linköping under 24 timmar, i syfte att få ”uppleva verkligheten”.
Ja, tanken är väl god, men jag skulle nog gärna se att de som bestämmer tillbringade betydligt längre tid än ett dygn ”i verkligheten”. Det är en helt annan sak att faktiskt bo och leva i ett utanförskapsområde och låta barnen gå i skolan där (med allt vad det innebär), att dagligen behöva förflytta sig på bussar, gå ensam hem nattetid och så vidare.
Att under en period praktisera på något socialkontor skulle nog också kunna vara ett bra ”verklighetsbesök” för makthavare, eller varför inte på Arbetsförmedlingen?
Mest av allt önskar jag mig beslutsfattare och makthavare som faktiskt alltid lever i verkligheten istället för att befinna sig någon annanstans, var det nu kan vara. Det finns ett talesätt som säger att verkligheten alltid överträffar dikten, just därför välkomnar jag alla er som gör ”små nedslag i verkligheten” att komma och leva med oss andra i denna verkliga värld varje dag, och hela tiden. Det finns garanterat mycket att lära.
Magdalena Lidestam
Fotnot: Magdalena Lidestam bor i Överum, är fyrabarnsmor och folkhälsovetare. Hon jobbar idag på Arbetsförmedlingen i Västervik som arbetsförmedlare, främst inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Hon har tidigare varit politiskt aktiv för Moderaterna i Västervik, men har nu lämnat partipolitiken. Det stora intresset för samhällsfrågor finns kvar och Magadalena Lidestam skriver en krönika i månaden för vår tidning. Åsikterna som framförs är skribentens egna.