Nu har det återigen skett ett vansinnesdåd med dödlig utgång. En kvinna har plötsligt och brutalt knivmördats på öppen gata, mitt bland folk under Almedalsveckan i Visby. En kvinna i farten som var på väg från ett seminarium till ett annat. Inte hade väl hon tänkt sig att dö den här dagen? Plötsligt påminns vi om mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003, hur hon knivmördades på varuhuset NK under en shoppingtur.
Vi minns också dubbelmordet i Linköping 2004, där ett barn och en kvinna knivmördades av en ensam gärningsman.
Vi minns dubbelmordet på IKEA 2015, där en man besinningslöst knivdödade två personer på husgerådsavdelningen för att sedan hugga sig själv svårt.
Vi minns de fruktansvärda skolattackerna i Trollhättan 2015 där en ensam gärningsman dödade tre personer och skadade två innan han tog sitt eget liv. Mellan januari 2021 och januari 2022 skedde för övrigt inte mindre än tre grova skolattacker i Varberg, Eslöv och Kristianstad, där ett flertal personer skadades svårt. I mars i år skedde ytterligare en allvarlig skolattack, där två lärare miste livet.
Vi minns knivattackerna på öppen gata i Vetlanda 2021, där sju personer skadades av en gärningsman med kniv.
*
Det här var skrämmande nog bara några exempel, det finns tyvärr många, många fler. Googla på ”vansinnesdåd Sverige” och du ska finna ytterligare ett stort antal exempel på mord och våldsamma attacker på oskyldiga. Attacker där ensamma gärningsmän agerat, där den enda egentliga anledningen tycks ha varit att de är uppenbart psykiskt instabila/ psykiskt sjuka och/ eller drogpåverkade.
Uppenbarligen finns det väldigt många människor som kan vara farliga både för sig själva och andra under vissa omständigheter. Själv så har jag i min ungdom blivit utsatt för att bli jagad med kniv av en drogpåverkad och utåtagerande man med blodig, bar överkropp, en man som tydligen hade kvivskurit sin flickvän strax innan. Jag fick springa för mitt liv för att komma undan och det kunde ha gått riktigt illa. Jag kan för övrigt räkna upp otaliga incidenter då jag bevittnat galna drogpåverkade människor som betett sig oberäkneligt och hotfullt bland folk på tågstationer och i andra offentliga miljöer.
*
För några år sedan satt jag och en kollega på McDonald''''s uteservering på Sergels torg i Stockholm, i väntan på vårt tåg hem. En predikant stod mitt på torget och orerade högt. Precis utanför uteserveringen, någon meter ifrån oss, stod en uppenbart drogpåverkad man med en väska bredvid sig. Han muttrade, svor och mumlade, han verkade vara provocerad av predikantens ord. Rätt var det var så sträckte han dramatiskt upp armarna mot himlen, blundade, och stod kvar så en liten stund. Därefter mumlade han ”jag ska döda den jäveln” och började rota runt i sin väska. Han plockade upp ett vasst föremål, troligen en syl, och stegade iväg med bestämda steg rakt mot predikanten.
Jag och min kollega var vid det här laget i upplösningstillstånd och visste inte vad vi skulle göra eller hur vi kunde ingripa, allt gick så fort. Predikanten var dock lyckligt ovetande om den hotfulle mannen med den vassa sylen som stod precis bakom honom. Hur denne vandrade fram och tillbaka några gånger, hur han till slut gjorde ett utfall som han liksom ”ångrade i luften”, innan han gick in på tunnelbanestationen och försvann i folkmängden.
*
Hur nära var det att vi fick beskåda ett mord? Gjorde den här mannen något annat senare? Skadade han andra eller sig själv? Vem vet? Hur många attacker är ”nära” att hända men blir aldrig av? Hur rädda behöver vi vara för att vara på fel plats vid fel tillfälle?
Dessa frågor går inte att få svar på, men de finns där och skrämmer. Går det överhuvudtaget att förhindra vansinnesdåd? I efterhand brukar det alltid komma upp att ”det fanns tydliga tecken på psykisk instabilitet” och att ”man borde ha kunnat förutse och förhindra det tragiska”. Uppenbarligen är det lätt att vara efterklok, men vad görs egentligen för att förebygga den här sortens våld och tragik?
Den svenska psykiatrivården får ofta kritik för att vara otillräcklig. Mer än 1500 personer tar sitt eget liv varje år, när det gäller suicidförsök är siffran flerdubbelt högre. Vi kan läsa om psykiskt sjuka, suicidbenägna, som skrivs ut mot sin vilja och som senare tar sitt liv. Många självmedicinerar med olika slags droger, eller så är drogerna en bidragande orsak till den psykiska ohälsan.
Oavsett så finns det alldeles för många som är farliga för sig själva, och i värsta fall farliga för andra. Jag är helt övertygad om att det finns mycket att förbättra när det gäller både vård, behandling och förebyggande åtgärder för att minska antalet ”tickande bomber” därute.
*
Våra politiker är alltid snabba med att fördöma vansinnesdåd när något nyss har skett, och med fagra ord utlovar de ”kraftåtgärder mot våldet”. Det verkar dock som att dessa löften alltid snabbt glöms bort ända fram tills nästa vansinnesdåd sker. Då upprepas de fagra löftena men inget händer, sedan händer saker igen och igen…
Politikerna hänvisar ofta förhastat till ”extremism” och liknande i syfte att plocka egna politiska poänger, vilket är riktigt smaklöst i sammanhanget, när de egentligen borde rannsaka sig själva och sina prioriteringar om vad som är viktigt för att skapa trygghet i samhället.
Vad ska egentligen behöva hända för att vi ska få se en förbättring? Känslan är att ingenting har blivit bättre med åren trots alla löften, snarare tvärtom. Hur många ytterligare självmord och vansinnesdåd ska behöva ske? När ska de ständigt utlovade ”krafttagen” bli verklighet?
Magdalena Lidestam
Fotnot: Magdalena Lidestam bor i Överum, är fyrabarnsmor och folkhälsovetare. Hon jobbar idag på Arbetsförmedlingen i Västervik som arbetsförmedlare, främst inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Hon har tidigare varit politiskt aktiv för Moderaterna i Västervik och är numera distriktsordförande för Medborgerlig Samling i Kalmar län. Magadalena Lidestam har ett stort intresse för samhällsfrågor och skriver en krönika i månaden för vår tidning. Åsikterna som framförs är skribentens egna.