Samtidigt hörs röster om att lågkonjunkturer historiskt sett varit gynnsamma för folkhälsan och att så kanske blir fallet även denna gång. I kärvare tider väljer folk kanske bort ”onyttig lyx” som alkohol, cigarretter, godis och annat, kanske cyklar istället för att ta bilen osv.
Ja, så kanske det blir för vissa, men för väldigt många handlar det inte längre om lyxvaror som väljs bort. Det handlar om överlevnad. Konsekvenserna av denna begynnande utbredda fattigdom har vi bara sett början på är jag rädd, och det handlar verkligen inte bara om att befolkningen äter för lite frukt och grönt.
Uppenbart och ofrånkomligen blir konsekvensen av ekonomisk oro en ökad psykisk ohälsa. Om det finns ett reellt överhängande hot om att hamna i elände och man inte ser vare sig hopp eller lösningar är det inget märkligt alls om man kraschar psykiskt. Dålig ekonomi, pressade situationer och psykisk ohälsa kan även leda till missbruk och relationsvåld om det vill sig illa.
*
Elbolagens kundtjänster har under vintern fått hantera desperata människor som berättat om sin ångest och oro över ekonomin, vissa kunder har till och med pratat om självmord som en utväg. Kundtjänstpersonalen har därför fått utbildning i krishantering för att kunna bemöta alla oroliga människor som mår dåligt och hänvisa dem till vården (hur nu vården ska lyckas hantera och hjälpa alla dessa människor?).
Det finns massor av andra konsekvenser för folkhälsan. Vilken påverkan blir det till exempel för hälsan om läkarbesök för lindrigare besvär blir något som skjuts upp trots att man borde uppsöka vård, eftersom det kostar några hundralappar som man inte riktigt har? Hur blir det när folk inte hämtar ut sina utskrivna läkemedel eftersom pengar saknas för att lösa ut medicinen på apoteket? Vad blir konsekvensen av att många väljer bort synundersökningar och nya glasögon, trots ett uppenbart behov? Och tandvård?
Utebliven tandvård är riktigt dåligt för hälsan och ingenting man bör avstå. Det kan framöver bli väldigt tydligt vilka som är ekonomiskt utsatta. Det riskerar även att byggas upp ett mycket stort kommande vårdbehov bland befolkningen. Hur ska detta hanteras?
*
Tänk också på att konsekvenserna av lågkonjunkturen inte bara drabbar den som är utsatt och fattig, det kommer att slå brett mot befolkningen på många olika sätt. Företagskonkurser och massarbetslöshet innebär minskade skatteintäkter, vilket i sin tur leder till kraftiga besparingar i välfärdssystemen.
När tillgången på vård och andra välfärdstjänster minskar blir det i sin tur konsekvenser och hälsorisker för alla. På många håll är det redan idag ett mycket ansträngt läge inom vården där folk inte får den vård de behöver eller tvingas vänta alltför länge.
Folk dör till och med i väntan på vård. Vad kommer att hända om det blir en kraftigt försämrad folkhälsa, om det blir ett kraftigt ökat vårdbehov för en allt sjukare befolkning samtidigt som vården inte har resurser för att möta behovet? Jag vill inte ens tänka tanken.
*
Från våra politiker hörs dock inte så många förutseende reaktioner på situationen. De bryr sig sällan om konsekvensanalyser, de upplevs inte ha koll på läget och verkar mest oroa sig över hur de ska göra sig själva mest populära. Istället för att skapa hopp om framtiden genom långsiktiga lösningar har vi snarare sett en politik med kortsiktiga punktinsatser och generella bidrag. Med opportunistiska utspel försöker de lindra symptom i stället för att ta itu med den besvärliga diagnosen, allt under högljutt självberöm.
Samtidigt som folk fryser, svälter och blir sjuka hörs också från Riksbankshuset att hushållens ”överhettade ekonomi” måste dämpas med allt högre räntor som åtgärd. Är det konstigt att förtroendet för det så kallade etablissemanget stadigt sjunker till rekordlåga nivåer, allt medan vanligt folk sparar in på frukt och grönt?
Magdalena Lidestam