Lönen är relativt låg. Man har svårt att förstå varför en ungdom som gått ut elprogrammet eller andra hantverksprogram på gymnasiet efter några år ska ha ca 25.000-30.000 kronor i månadslön, medan de som gått ut omvårdsprogrammet ska ha drygt 20.000 kronor. Är det mer värt att kunna rensa ett avlopp än att ta hand om den gamle som bord där?
Ett annat problem är att kommunerna rekryterar in invandrarkvinnor som inte kan svenska. Kan de inte läsa flytande svenska kan de inte ta instruktioner på svenska språket om till exempel basala hygienkrav, om skyddsutrustning, arbetsmiljö och annat. Socialnämnden/förvaltningen säger att de kan svenska, men i verkligheten är det inte så. Inte i Vimmerby och inte i Sverige. Varken i hemtjänsten eller på boenden. Få skulle klara prov i svenska på högstadienivå.
Kommunerna slussar ut outbildade invandrare som hade behövt minst fem år SFI för att klara sig hjälpligt.
Inte bara med språket utan också få kunskap om hur arbetslivet i Sverige fungerar.
*
Går det att åtgärda problemen? Ja, men inte under kommunal drift. Att det är låga löner inom hemtjänst och omsorg beror på att kommunerna (på landsorten) ofta inte kan betala mer.
Så den första åtgärden är att lägga äldreomsorgen under staligt ansvar och budget. Samtidigt öka privatiseringen, så vi får både privat och statligt driven äldreomsorg i samhället. Dels för att konkurrens är bra, dels för att medarbetarna ska kunna välja arbetsgivare.
Jag förstår att kommunen budgetmässigt inte kan betala rättvisa löner till omsorgspersonal. Inte desto mindre viktigt då att driften förs över på staten.
Bara genom att ta bort äldreomsorgen från kommunens budget kan man öka attraktionskraften för omsorgsjobben och därigenom också öka lönerna. Ökar attraktionskraften ökar antalet sökande personal, och då ökar också konkurrensen om jobben. Folk utan utbildning kan då inte få tjänsterna och incitamenten för exempelvis nysvenskar att ta skolåren ökar. Man förstår att man måste kunna svenska och ökar sina ansträngningar.
*
Jag träffade häromdagen en ung invandrare i andra generationen, en ung man som var ute på promenad med en äldre kvinna med rullator. Han samtalade obehindrat med henne, kunde snabbt reflektera över vad hon ville och orientera sig bland gatorna i hennes barndomskvarter. Allt med en flytande svenska. Då fungerar det utmärkt!
Inget jobb ska vara stängt för invandrare, självklart inte! Men språkkravet ska man inte kunna dribbla med av skälet att kommunen har underskott av "två händer" och låtsas som det fungerar.
Problemet är hos första generations invandrare. Deras barn lär sig språket snabbt och går hela utbildningsvägen.
*
Under pandemin har vi sett både fördelar och nackdelar med den stora invandringen vi haft. Ett EU som tycker det är viktigt att hantera storleken på tomater och hur lång en gurka ska vara, kunde inte ha en plan, en planering inför en stor flyktingström, utan överraskades. Bara det undergräver förtroendet för den politiska löneeliten i Bryssel.
När nu pandemin kom uppmärksammades ytterligare problem. Framförallt med kommunikations- och kunskapsinhämtning.
Vi har en en enorm resurs i våra invandrare. En resurs som står oanvänd genom 30-50 procent arbetslöshet beroende på var de bor i landet. Det måste satsas stora resurser i att lära ut svenska språket. Krav på närvaro, skriftliga och muntliga prov etc, även om det tar många år.
Pandemin har visat oss vad konsten att kommunicera betyder för all verksamhet, hur vi kan ta instruktioner, anvisningar etc - då måste man kunna språket.
Kommunerna och våra riksdagsmän måste agera för ett systemskifte både vad avser skola som social omsorg.
Fotnot: Journalisten, entreprenören och f.d. kommunalrådet (m) i Vimmerby (2010-2015) Micael Glennfalk, skriver återkommande krönikor i vår tidning, där synpunkter på politik och samhällsföreteelser lokalt, regionalt och nationellt framförs. I dag driver Glennfalk Karaktärshotellet i Vimmerby. Krönikörens åsikter är alltid hans egna och inte tidningens.